Jag är inte… kändes redan innan valet som en viktig bok att läsa och den känslan har knappast minskat sedan septembers valresultat. Niklas Orrenius är journalist på Sydsvenskan och har i ett stort antal artiklar (den tidigaste publicerad 2002) granskat och skrivit om hur Sverigedemokraterna gått från halvnazistisk stollesekt till att bli en kraft att räkna med.

Mycket av det som Orrenius skriver om känns helt bisarrt. Man kan inte riktigt föreställa sig att en organisation kan vara så totalt renons på självinsikt och samtidigt agera så taktiskt. Det citat som blivit bokens titel är bara ett av många exempel. Beskrivningen av hur SD-toppar kom tillbaka från en resa till Färöarna helt lyriska över mötet med den nationalistiske Haraldur (”Fosterlandet är allt!”) som sedan visade sig vara en skådespelares karikatyr, skulle vara rolig om det inte vore för att sagda SD-toppar inte tycks nämnvärt påverkade av att det budskap de fastnade för var satir. Jimmie Åkesson, som på frågan om hur han skulle känna det ifall ett land han flytt till inte skulle släppa in honom, säger att han skulle bli ”besviken”. Partiledaren kan dock uppenbarligen finna tröst i tanken att om det bara skulle vara han (och inte hundratusentals andra hjälpbehövande) som kom och knackade på dörren skulle han nog bli insläppt i alla fall.

Nästan varje artikel föder denna känsla: man vet inte om man ska skratta eller gråta. När man sedan betänker att åsikterna uttrycks av ett parti som numera besitter Sveriges riksdag och vars åsikter så helt uppenbart bara är ett klädbyte bort från brunskjortorna (hur mycket man än försökt att rensa upp i leden) hamnar man nära nog i känslomässig katatoni.

Men i alla detta känns det som om Orrenius gått helt rätt väg. Han har inte försökt att tiga ihjäl någonting, en hållning som snarare gett partiet en mycket tacksam offerroll. Han har istället så vitt jag kan bedöma nyktert återgett åsiktstokerierna och litat på att de ska tala för sig själv. Han lyfter också det faktum att personer associerade med SD råkat ut för trakasserier och orättvisor som aldrig skulle ha accepterats om det handlat om ett annat parti. Torgmötesbudskap som dränkts i skanderanden och visselpipor, avsked på grund av partitillhörighet, äggkastning och järnrörsmisshandel. Det borde inte vara ok, lika lite som SD:s inställning till “kulturberikare” och ”batikhäxor” är ok.

Språkmässigt är alla artiklarna i samlingen kompetenta, men sällan briljanta. En stor fördel i det här fallet är tidningsformatet, artiklarna är alla lättillgängliga och snabba att komma till skott. Nedanstående betyg ges istället primärt för aktualitet, budskap och betydelse. Läs den!

Annonser