High School-senioren Bartleby Gaines har två mål i livet: komma in på college och bli ihop med den sexiga grannen Monica. Alla college har hittills avvisat hans ansökan (den enda ledtråden vi får till detta är att han inte vet vad han vill bli när han blir stor) och Monica ser honom bara som den ofarlige grannkillen som klipper familjens gräsmatta. College-biten försöker dock Bartleby fixa själv, han skickar ett fejkat antagningsbrev till sig själv och därefter är snöbollen i rullning.

CollegeHans föräldrar vill ha information, alltså skapas en hemsida; de vill besöka colleget, alltså fixar Bartleby och hans kompisar upp ett gammalt mentalsjukhus; de vill träffa dekanen, alltså får de kompisen Shermans farbror att spela denna roll. När Bartlebys föräldrar tycks nöjda och allt är frid och fröjd visar det sig emellertid att ett stort antal ”studenter” har anmält sig till colleget genom hemsidan. Nu gäller det att bygga upp en verksamhet med personer som fått avslag överallt annars.

Accepted är avkomman av en college-film, korsad med en underdog-historia, och som en sådan bjuder den ärligt talat inte på särskilt många överraskningar. Vi har den rätt krystade storyn som bygger på premissen att om karaktärerna ansträngt sig ens hälften så mycket för att via den normala vägen uppnå det de nu måste uppnå via den extremt tillkrånglade vägen, skulle de ha varit antagna till Harvard allihop.

Vi har den korkade killen som visar sig vara väldigt bra på någonting (i det här fallet matlagning). Vi har den strama och auktoritativa dekanen vid det fina colleget som i slutänden givetvis lider ett mer eller mindre förnedrade nederlag (i det här fallet i form av veteranen Richard Heald, som sällan får spela andra typer av roller). Vi har kärlekshistorian, vars ultimata utgång jag väl knappast behöver orda mer om? Och vi har den allt överskuggande livsvisdomen, som alla fått sig lite mer av när allt har ordnat sig till det bästa.

Nej, inte särskilt många överraskningar som sagt, men Accepted har ändå en viss charm. Kanske det framförallt beror på Justin Long som är precis lagom nervös och fumlig för att ändå, inom filmens ramar, någorlunda trovärdig till och med riva av The Final Big Speech. Till viss del beror det också på att filmen faktiskt försöker göra en poäng av den enorma betygs-, college- och stundetföreningshetsen som gör att ungdomar gladeligen klär ut sig i korkade dräkter och ber förbipasserande att fråga om deras ”wiener”. Att rätt botemedel för detta skulle vara ett college som tar emot terminsavgifter utan att bry sig om att man inte kan ge sina studenter en formell examen, ens i ”Meditation 101”, torde vara en annan fråga. Men även i detta är den avslutande live and let live-sensmoralen ganska tilltalande.

Annonser