alt. titel: Silent Scream

Avlägsen stuga på avlägsen ö. Snö och vinter. En, två, tre…fjorton puckade och sexfixerade collegekids. En odödlig seriemördare i stor dunjacka. Tadaaa…

Jag har länge misstänkt en konspiration inom filmvärlden. Någonstans finns ett valv, fullsmockat med film som medvetet är gjord så slarvigt och dåligt det bara går. Lite nu och då släpper filmindustrin ut en film eller två på marknaden, i syfte att deras medvetna ruttenhet ska verka som ett slags existensberättigande till andra dåliga filmer som har kostat mer att producera. Så att publiken ska kunna trösta sig med ”Sorority Row var ju inte jäkla dålig, om man jämför med The Retreat”.

Med filmen i färskt minne aspirerar nämligen The Retreat just nu på en klar topplacering på min privata worst-movie-of-all-time-lista. Missförstå mig inte (jag vill absolut inte vara ansvarig för att någon ser eländet baserad på denna recension): det här ingen film som är sådåligattdenärrolig, den är bara dålig. Den är strokeframkallande dålig. Jag var minuter från att ligga utslagen i soffan, näsblodet rinnandes ned för läppen och jämra ”I don’t feel so good”.

Själva manuset är… Ska jag vara helt ärlig tror jag inte att det har funnits något manus, istället har man tio minuter innan kameran rullar snabbspolat sig igenom ett par halvtaskiga slashers för inspiration. Karaktärerna tycker tydligen att det är höjden av romantik och upphetsning att ha sex utomhus i tio minusgrader i tjockjacka och termobrallor ungefär tjugo meter från den stuga man disponerar. För att se till att offer och seriemördare kommer samman låter man kidsen allt som oftast knata rätt ut i skogen, något som kanske kan vara begripligt om man betänker hur märkligt välupplyst den är. Har man lyckats få omkull mördaren kollar man givetvis aldrig efter vem det är eller om hon/han verkligen är död utan springer iväg. Hur mördaren lyckas ta sig in i stängda rum bryr man sig inte om att förklara, inte heller hur han kan gömma sig i en skog som primärt består av ungträd på max 20 centimeter i omkrets.

Dialogen tycks vara skriven av någon som egentligen inte är särskilt bra på engelska men som tittat sig igenom ett par filmer eller TV-serier för att få kläm på hur unga pratar (den svarte killen får privilegiet att markera sitt ursprung genom att vara den ende som får säga ”mothafucka”). Den hänger med nöd och näppe ihop, ofta verkar det som om karaktärerna mer har enstaka-ord-monologer, fast på en och samma gång. Mest irriterande var sannolikt det faktum att man låter en av killarna vid de mest olämpliga tillfällen börja jama om ifall hans tjej ändå inte kan tänka sig att att tillbaka honom och att hennes kärlek gjort honom till den man han är i dag och yadayada…Givetvis förstår hon också att det yttersta beviset på kärlek är när en kille försöker glömma sin tjej genom att ha sex med två skitsnygga brudar.

Skådespeleriet är enastående styltigt, det låter som om alla deltagarna läser sina enstaka-ord-monologer rakt från pappret på en dramalektion. Inte ens effekterna kan man klaga på, för de är inte så många. Antagligen hade man bränt alla pengar på att hyra den till synes luxuösa stugan men glömt att skriva in en klausul i kontraktet om att man också skulle få tillgång till den, för i inte en enda interörscen får vi någon utsikt från fönster eller dörrar.

Ser ni den här filmen på en hylla på det sunkiga hyrstället eller för all del i Headwebs ”vi betalar er för att se skiten”-kategori, gör korstecken och backa snabbt. Inte ens om spelaren/datorn varit paj i tre månader och ni av olika anledningar inte kunnat se en enda film på hela den tiden och nu lider av svårartad filmabstinens och börjat se små bly-ray-omslag flaxa omkring under taket. Det är inte värt det, tro mig.

Annonser