Idag får ni gå till en annan blogg för att läsa recensioner. Eminenta Fiffi har iscensatt en Battle of the sexes och stridsarenan är ingen mindre än den klassiska måbra-rullen Fried Green Tomatoes. Klicka på länken nedan för att läsa och kommentera.

Massrecension av Fried Green Tomatoes på bloggen Fiffis Filmtajm.

From 110614 ligger texten även här.

Bilar som vinchas upp ur vattensamlingar signalerar vanligtvis problem och oro. Så också för Idgie Threadgoode som i och med den upptäckta bilen anklagas för mord på Frank Bennett, make till väninnan Ruth.

Historien om Idgie, Ruth, Frank och många andra berättas i sin tur för Evelyn Couch av den 83-åriga Ninny. Evelyns namn är välfunnet ety hon är överviktig och med sin kläder helt klart äger ett visst släktskap med de pösigt storblommiga chinzkreationer som ofta återfinns i brittiska vardagsrum. Som så många andra husmödrar med utflugna barn famlar nu Evelyn efter att hitta någon mening i sitt liv (förutom att frånvarande stoppa i sig chokladbit efter chokladbit) men kurserna där man ska utforska källan till kvinnlighetens styrka genom att gresa över speglar är inte riktigt hennes grej. Istället finner hon sig mer och mer dragen till Ninny och historien om kvinnlig vänskap på 30-talet.

Fried Green Tomatoes slår sig bekvämt tillrätta bland de likartade filmer som kom en masse i början och mitten av 90-talet (redan när vi hör de första tonerna av Thomas Newmans klarinettscore förstår vi vartåt det barkar) — Steel Magnolias, A League of Their Own, Joy Luck Club, Waiting to Exhale och How to Make an American Quilt. Filmer som i många fall också byggde på böcker som, hade de publicerats blott tio år senare, alla hade ståtat med klistermärken från Oprahs egen bokklubb. Alla med ett myllrande persongalleri, vindlande historier som gärna sträcker sig över decennier och budskapet om att sann frälsning ligger i systerskap.

Det som gör att Fried Green Tomatoes skiljer sig en aning från mängden är utnyttjandet av southern gothic-greppet, använt av författare som William Faulkner och Harper Lee. Stilen använder de klassiska gotiska stereotyperna och vrider dem sedan en aning, bland annat för att utforska sydstatskulturen i all sin härlighet och misär. Istället för riddaren och den sköna jungfrun har vi Idgie och Ruth. De obligatoriska övernaturliga inslagen tillfredsställs av den flera gånger upprepade vandringssägnen om gässen som flög bort med en hel sjö samt Idgies bihypnotiserande förmågor. Groteskerierna återfinns framförallt i en övergångsscen som är riktigt briljant i sin makabra humor.

Men så mycket skiljer sig filmen ändå inte från sina medsystrar. Den nutida parallellhistorien om hur Evelyn får kraft och mod att återta makten över sitt eget liv genom att börja träna, skaffa sig ett jobb samt snyggare frisyr och kläder och sluta be om bekräftelse från sin nonchalante sportfåne till man blir inte så mycket mer än en artikel enligt modell 1A i Amelia. På det här sättet slinter filmen också på snabba feelgood-medar över mörka vakar — tangerar lättsamt ämnen som hustrumisshandel, rasism (i form av good ole KKK), alkoholism, fattigdom och homosexualitet utan att någonsin på allvar dyka ned i dem. Gud förbjude att publiken skulle känna sig deprimerad.

Just när det gäller det lebiska temat blir jag nästan fascinerad över hur jag själv så kapitalt kunde missa det vid tidigare sittningar med Fried Green Tomatoes, eller åtminstone inte fästa någon större uppmärksamhet vid det. Scenen där Idgie och Ruth rödblommiga och svettlockiga har ett vällustig matkrig i köket är nästan söt i all sin övertydlighet. Däremot känner jag mig betydligt mer övertygad om vänskapen mellan Ninny och Evelyn än den mellan Idgie och Ruth, kanske för att Jessica Tandy och Kathy Bates när det kommer till kritan faktiskt är bättre skådisar än Mary Stuart Masterson och Mary-Louise Parker.

Fried Green Tomatoes är som att sjunka ned i en bekväm fåtölj — den tillhandahåller trygghet och följsamhet. Vill man bli utmanad får man söka sig andra jaktmarker.

Betyg 3/5