Någonting under Chicagos gator jäser och växer och…förändras.Den civiliserade eliten i sina smokingar och aftonklänningar, med sina snittar och sin klassiska musik ska snart bli varse att naturen inte alltid kan tämjas och tuktas, inte bara är att stoppa upp och ställa ut. Galapremiären är på väg att förvandlas till ett blodigt kaos och det spelar inte längre någon roll vem som är rikast eller bäst klädd för kvällen (om man inte klätt sig i våtdräkt och utrustat sig med elefantgevär, förstås). Kothoga är på jakt…

The Relic är knappast subtil i sina kontraster mellan kultur och natur, mellan raffinemang och djuriskhet, mellan det förfinade bankettlivet och det som alltid finns under: källaren, tunnlarna, kloakerna. Hur den ociviliserade andre invaderar, korrumperar den civiliserade människan. Hur akademisk forskning (och forskare) reduceras till vidskepelse. Men att de överhuvudtaget görs tyder ändå på en viss ambition i vad som i slutänden ändå bara är en vanlig, jäkla monsterrulle.

Egentligen är det konstigt att det inte görs fler filmer om och i museer för The Relic visar med all önskvärd tydlighet att de är lysande miljöer för de flesta genrer — begränsade genom byggnaden i sig men ändå ofta fulla av vindlande salar och korridorer och, naturligtvis, betydligt större utrymmen så att säga back stage än front stage med allt vad som behövs av lager- och arbetsutrymmen. Myllrande under dagen och ödsliga under natten, då museiföremålen verkligen har chans att visa sin rätta natur. Människans ekorrliknande samlarbehov lämnar stora tolkningsmöjligheter. Sedan kan det väl vara lite problematiskt i åtminstone den här typen av film eftersom det, efter vad som verkar vara timmar av sprinklerduschar och eldhav, rimligtvis inte borde vara särskilt mycket kvar av samlingarna i Chicagos berömda naturhistoriska museum.

Jag har ett livligt minne av The Relic och det beror framförallt på att jag fortfarande inte kan låta bli att vara lite stolt över det faktum att jag lyckades lobba igenom den till ett filmseminarium för vår högst intellektuelle och akademiske gästprofessor i kursen om museihistoria och -kultur. För om vi ska vara helt uppriktiga: det här är knappast något mästerverk.

Handlingen sveper ibland lite väl snabbt över händelseförloppet, det är som om regissör Peter Hyams hoppas att publiken inte ska märka att det egentligen inte finns någon vettig förklaring till att det går fullkomligt åt helvete på galapremiären. Karaktärerna är mestadels stereotyper: självklart måste forskaren som konkurrerar om anslag med huvudpersonen Margo vara ett arsel. Ett fegt arsel ska det dessutom visa sig. Självklart måste epa-snuten till säkerhetschef vara idiotiskt självbelåten med sin i realiteten icke-existerande säkerhet och pusha för att man genomför ett ekonomiskt givande arrangemang istället för att ställa in. Han skulle lika gärna kunna vara borgmästaren som inte vill stänga av badstränderna eller brandchefen som inte vill evakuera staden vid foten av vulkanen.

Kothoga, signerad Stan Winston, är inte särskilt häftig, mest en fyrbent Predatorwannabe med en andhämtning fullt i klass med hur Marlboromannen förmodligen lät mot slutet. Det astigmatiska flämtandet låter inte skräckinjagande, mest slemmigt och ohälsosamt. Trots att Jurassic Park vid det här laget hade tre år på nacken är dataanmeringarna inte särskilt snygga.

Men som så ofta förr i den här typen av film spelar det faktiskt mindre roll och The Relic blir trots allt en rätt underhållande vanlig, jäkla monsterrulle. Den ständige birollsinnehavaren Tom Sizemore är en pålitlig kommissarie som lite surt och tjurigt ändå kör över sina överordnade när så behövs. Penelope Ann Miller får gestalta en riktigt positiv kvinnlig skräckfilmskaraktär, som kan slita av sig klackskorna och faktiskt rent mentalt överlista odjuret när så krävs.

Annonser