Relic (1995)

New Yorks naturhistoriska museum har problem. Ingen vill längre se omsorgsfullt arrangerade dioramor av Cro-Magnon-människor som försöker göra upp eld, uppstoppade lejon som definitivt börjat få en lätt maläten air eller dinosaurieskelett. Att det sedan utförs banbrytande evolutionsbiologisk forskning i museets laboratorier är det få som bryr sig om.

För att råda bot på stagnationen har man därför valt en kontroversiell väg: en stor publikfriande utställning fokuserad kring mänsklig vidskepelse i alla dess möjliga och omöjliga former. Frågan är dock om den extravaganta öppningsceremonin kommer att kunna genomföras. Det börjar nämligen dyka upp lite väl många lemlästade lik i museets korridorer och prång. För att lösa fallet måste New York-polisen Vincent D’Agosta och FBI-agenten Pendergast samarbeta, inte bara mot en övermänsklig ondska utan också en högst motvillig museiledning.

Relic är boken som gav upphov till filmen med i princip samma namn och det är omöjligt för mig att inte jämföra de två i läsningen. Men trots att Relic på omslaget skriker att den minsann är en NEW YORK TIMES BESTSELLER måste jag nog säga att jag föredrar filmen. Den lyckades skala fram en rätt hyfsad monsterhistoria som var betydligt tajtare än den skriftliga förlagan och inom de områden där boken hade kunnat excellera — kärleksfulla beskrivningar av ett museum med anor, fascinerande spetsforskning — fumlar den bort det hela. Jag blir aldrig särskilt engagerad i vare sig historien eller karaktärerna och känner inte ett brinnande behov att gå på naturhistoriska museer. Försöken att infoga något sorts miljöpatos genererar bara bilden av en ensam amazonindian som med en enda tår rinnande ned för kinden ser ut över ett skövlat landskap.

Författarna Douglas Preston (som tidigare bland annat jobbat på American Museum of Natural History) och Lincoln Child blev uppenbarligen så förtjusta i sin FBI-agent Pendergast att de låtit honom återkomma i flera böcker men i filmen lyser han med sin frånvaro. Ett smart drag med tanke på att han knappast framstår som en övertygande karaktär; bara namnet, Aloysius X. L. Pendergast, säger en hel del. Jag menar, vem kläcker ur sig sådana här saker i en livshotande situation: ”You know, Margo, this plan might work. It’s deceptively simple and uncluttered, like a Zubaràn still life or a Bruckner symphony.” Allvarligt?!! Nej, jag rekommenderar helt klart Tom Sizemores tjuriga polis istället.

To be continued…

11 reaktioner till “Relic (1995)”

  1. Du…..den där hjärtdöda teenage-skräckisen som du skulle skriva om, den du jämförde med Sorority row, vilken var det?

    Svar till Nyfiken länge nog nu.

  2. Länge sedan jag läste Relic men då tyckte jag att det var en ganska rapp dussinbok men man var inte direkt bortskämd med skräck under 90 talet.
    Tydligen kan den varit så bra då jag inte läst någon av uppföljarna. Filmen däremot har jag sett men kommer knappt ihåg.

  3. @Fiffi: Kan du vänta tills på onsdag? 😉

    @filmitch: ”Rapp” är ett ord som är vääääldigt långt ifrån min upplevelse av den här boken. Vad gäller filmen kanske jag kan be om tillåtelse att fräscha upp ditt minne i morgon? 🙂

  4. @Fiffi: Hold the horses…. Visst var 29:e datum för vår gemensamma ansträngning? I så fall skulle jag nog vilja skjuta upp den andra ett par ytterligare dagar, jag har gott hopp om din överlevnad 😉

  5. Jupp! Alldeles riktigt! På onsdag smäller det.
    Norra Europas längsta blogginlägg ska då exponeras ;D

    Jag överlever, men jag är nästan äckligt nyfiken på vad det kan vara som är SÄMRE än Sorority row.

  6. Jag döööör av nyfikenhet 🙂
    Tyvärr Fiffi finns det otroligt mycket som är SÄMRE än Soroity Row hemskt men sant. Iron Eagle t.ex den har jag aldrig vågat se om, blir kallsvettig än idag när jag tänker på den.

  7. Intressant! Visste inte att filmen hade en förlaga (även om jag inte sett den heller). Din recension får mig att tänka på romanen ”Hajen”. Den skiljer sig mycket från filmen och är ett av få fall där den sistnämnda är mycket, mycket bättre.

  8. @BRC: Ja, jag vill minnas att boken Jaws var en rätt standard skräckis/action. Fast lite kul är det att Benchley fick dåligt samvete och blev hajvänlig efteråt 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.