New Yorks naturhistoriska museum har problem. Ingen vill längre se omsorgsfullt arrangerade dioramor av Cro-Magnon-människor som försöker göra upp eld, uppstoppade lejon som definitivt börjat få en lätt maläten air eller dinosaurieskelett. Att det sedan utförs banbrytande evolutionsbiologisk forskning i museets laboratorier är det få som bryr sig om.

För att råda bot på stagnationen har man därför valt en kontroversiell väg: en stor publikfriande utställning fokuserad kring mänsklig vidskepelse i alla dess möjliga och omöjliga former. Frågan är dock om den extravaganta öppningsceremonin kommer att kunna genomföras. Det börjar nämligen dyka upp lite väl många lemlästade lik i museets korridorer och prång. För att lösa fallet måste New York-polisen Vincent D’Agosta och FBI-agenten Pendergast samarbeta, inte bara mot en övermänsklig ondska utan också en högst motvillig museiledning.

Relic är boken som gav upphov till filmen med i princip samma namn och det är omöjligt för mig att inte jämföra de två i läsningen. Men trots att Relic på omslaget skriker att den minsann är en NEW YORK TIMES BESTSELLER måste jag nog säga att jag föredrar filmen. Den lyckades skala fram en rätt hyfsad monsterhistoria som var betydligt tajtare än den skriftliga förlagan och inom de områden där boken hade kunnat excellera — kärleksfulla beskrivningar av ett museum med anor, fascinerande spetsforskning — fumlar den bort det hela. Jag blir aldrig särskilt engagerad i vare sig historien eller karaktärerna och känner inte ett brinnande behov att gå på naturhistoriska museer. Försöken att infoga något sorts miljöpatos genererar bara bilden av en ensam amazonindian som med en enda tår rinnande ned för kinden ser ut över ett skövlat landskap.

Författarna Douglas Preston (som tidigare bland annat jobbat på American Museum of Natural History) och Lincoln Child blev uppenbarligen så förtjusta i sin FBI-agent Pendergast att de låtit honom återkomma i flera böcker men i filmen lyser han med sin frånvaro. Ett smart drag med tanke på att han knappast framstår som en övertygande karaktär; bara namnet, Aloysius X. L. Pendergast, säger en hel del. Jag menar, vem kläcker ur sig sådana här saker i en livshotande situation: ”You know, Margo, this plan might work. It’s deceptively simple and uncluttered, like a Zubaràn still life or a Bruckner symphony.” Allvarligt?!! Nej, jag rekommenderar helt klart Tom Sizemores tjuriga polis istället.

To be continued…

Annonser