Bubber Reeves rymmer från fängelset och hans lilla Texas-hemstad är i fullt uppror. Den är tillräckligt liten för att Bubber ska vara stans kändis och följaktligen dagens hetaste samtalsämne, men det innebär också att många har större eller mindre anledning att vara rejält oroliga för att Bubber ska visa sig.
Hans mamma hävdar envist att hennes som bara är lite ”vild” och vill naturligtvis inte att han ska råka illa ut. Jake, son till lokale rikemannen Val Rogers, har all anledning att oroa sig med tanke på att han spänner på Bubbers väntande fru, Anna. Försynte banktjänstemannen Edwin är livrädd eftersom han en gång utförde ett brott som Bubber fick ta skulden för och nu är han övertygad om att hans sista stund är kommen.
Och så har vi sheriff Calder. Av allt att döma en fullt kompetent sheriff, mest grundat på hans bedyranden att han egentligen hellre vill vara bonde. Hans jobb försvåras dock rejält av det faktum att alla i stan är övertygade om att han är köpt av Val Rogers och därmed är dennes bitch. Han får fullt upp med att försöka kontrollera stans växande mobbmentalitet allt eftersom natten fortskrider.
The Chase får inte riktigt ihop det (men postern är en riktig liten pärla). Rollistan är imponerande med både Marlon Brando, Robert Redford, Robert Duvall och Jane Fonda. Brando låter som vanligt som om han fått full tandläkarbedövning i både över- och underkäke men är helt enkelt lite för fotomodellvacker för att vara trovärdig. Robert Duvall känns ovan, men inte helt oäven, som den timide Edwin, han som oftast får spela lite galnare typer. Jane Fonda utgörs mest av enormt långa ögonfransar och ett stort blont hår.
Både dialog och narrativ är teatralisk och styltig. Vissa händelser byggs upp så långsamt att det blir segt, medan andra går så snabbt att man knappt hänger med. Filmen tycks inte kunna bestämma sig för om den ska vara ett drama eller en thriller och i ett läge övergår den helt plötsligt i någon slags crazykomedi av klassiskt 60-talssnitt. Även festen hemma hos Edwin och hans otrogna fru Mary bryter av genom att framställas på ett sätt som tycks symptomatiskt för 60- och 70-talet (i likhet med exempelvis Breakfast at Tiffany’s eller The Great Gatsby): en slags hysterisk dramakomedi med hetsig musik, fylla, folk som ramlar in i eldstäder och utspillda drinkar som stavar D-E-S-P-E-R-A-T-I-O-N.
Det är verkligen ingen smickrande bild av Texasbor som målas i The Chase — invånarna är insnöade, bigotta, sexistiska, avundsjuka, skjutglada och notriskt otrogna. Den ende som är något att ha är Calder och han faller oväntat nog efter bara en enda knytnäve mot hakan.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Bra recension! Jag bandade den här filmen från TV häromdagen men jag har inte hunnit se den än.
Trots det låga betyget blir jag intresserad, verkar ha missat något, bra recension, as always 🙂
@RJ: Tack. Ja, jag såg att de körde den igen. Hade du tänkt skriva något, skulle vara kul att se vad du tycker?
@filmitch: Kul att du tycker det, tack.
Visst kan jag det, I’ll give it a watch soon. 🙂
Haha, jag gillade givetvis den här. Skrev bl a så här om den:
”Alla skådisar gör grymma insatser, speciellt gillar jag Duvall som är härligt bortkommen bland alla hillbillies. Brando är också kanon, främst mot slutet då han är skönt vrång och envis.”
Tyckte det var en skådisfilm så att säga. Bygger tydligen på en pjäs vilket kanske märktes. Gick väl mot thrillerhållet på slutet. Nä, lite udda men trevlig.
Hmm, förresten är det inte ett l för mycket i den där listan med roller? 😉
@Jojjenito: But of course att du gillade den 😀 Rolltolkningarna var väl ändå det jag tyckte var bäst, invändningar byggde ju mer på att Brando var lite för snygg, inte att han egentligen agerade dåligt. Vilken lista med roller? You lost me…
Sorry, var otydlig. Rolllistan tänkte jag på. Är det inte så att man ska ta bort ett l där, i alla fall på svenska? Tyskarna ändrade tydligen det där 1996 så nu ska det skrivas tre konsonanter trots att de är samma.
Jag kan tycka att det blir tydligare med tre konsonanter. Man kan ju komma på hur många exempel som helst där man det inte är helt klart vad som avses. En mattant kanske är en kvinna som lagar mattor, inte mat. 😉
Aha, då förstår jag — rent slarv från min sida och uppmärksamt av dig — tack!. Vad jag vet är det fortfarande max två konsonanter på svenska, de tveksamma fallen är ju inte så hiskeligt många 😉