England anno 1648. Ett land sönderslitet av inbördeskrig mellan parlamentarister och rojalister. I spetsen för parlamentaristerna finns Lord Thomas Fairfax och Oliver Cromwell. Fairfax är en stridens man medan Cromwell är mer av politiker, om än inte diplomat. Han är fast besluten att se till att England blir ett frihetens land som inte lider under Stuartarnas ok, kosta vad det kosta vill. Om så krävs, är han till och med beredd att avrätta Charles I, kung av guds nåde. Fairfax är mer tveksam om detta verkligen är rätt väg att gå.

Om jag hade varit historielärare på gymnasiet hade jag hoppat jämfota av glädje över To Kill A King — en välgjord film som någorlunda ackurat beskriver ett historiskt skeende med åtminstone ett par kända skådisar. Det borde väl kidsen kunna lära sig något av? Som det var nu blev det väl inte mer än en tåviftning i TV-soffan, för som underhållning balanserar filmen farligt nära gränsen mer-intressant-än-bra. I likhet med många andra historiska filmer har man valt att inte pantsätta handlingen till priset av bakgrundsinformation, så om är detta ens första möte med Cromwell och hans rundhuvuden känner man sig lätt lite vilsen.

Som så ofta är Tim Roth riktigt bra i rollen som den mer eller mindre fanatiske Cromwell. Mannen som börjar med den hedervärda önskan att omvandla Englands undersåtar till fria medborgare men som snabbt hemfaller åt samma brutala maktfasoner som de tidigare härskarna. Arvet att ha skapat Englands första och enda republik till dags dato kan dock ingen ta ifrån honom.