Återigen på förekommen anledning från Filmmedia.se, om lyckade adaptioner av böcker till film, även om boken-filmen där var Great Expectations.

Det är nog tur att denna klassiska Dickensroman kommit att bli mer känd under namnet på dess protagonist än originaltiteln, vilken inte känns särskilt läsarvänlig: The Personal History, Adventures, Experience and Observation of David Copperfield the Younger of Blunderstone Rookery (which he never meant to publish on any account). Men, som alla långrandiga titlar, är den tydlig: läsaren får bekanta sig med David Copperfield (och då åsyftas inte illusionisten med samma namn) från det att han, till sin fasters besvikelse (hon ville ha en brorsdotter), föds till dess att han lägger ned pennan vid pass livets middagshöjd. Under denna tidsrymd hinner han förlora sin mor, utbilda sig, besöka fängelser, nästan svälta ihjäl, tappa tron på tidigare beundrade vänner, gifta sig och bli en uppburen författare och journalist.

Här träffar vi också ett stort antal av Dickens kanske mest välbekanta och älskade karaktärer. De på ruinens brant ständigt positionerade Mr. och Mrs. Micawber vilka, trots utrop om rakknivar när det ser som mörkast ut, ständigt anpassar sig till sin situation och utför en för huvudpersonerna oumbärlig tjänst innan bokens slut. Den tragiska Little Em’ly som önskar sig något mer av livet än att vara en fiskardotter och får betala dyrt för denna önskan. Mr. Dick som aldrig kan skriva klart sina memoarer utan att hela tiden bli avbruten av den dekapiterade konungen Charles I. Davids ”barnabrud” Dora Spendlow som har en hel del gemensamt med mamma Clara Copperfield.

Men det är i antagonisterna som Dickens briljerar totalt i sina personporträtt, och då framförallt den avskyvärde Uriah Heap. Han får ett stort utrymme att betyga sin ‘umbleness till alla som orkar lyssna, sticker fram en fisklabb för ett slappt handslag och slingrar sig som en orm i sitt lismande och krälande men givetvis bara så länge han tror att han tjänar på en sådan attityd.

Inledningsvis är David Copperfield lite seg, egentligen kommer boken inte riktigt igång innan den unge David blir tvungen att klara sig på egen hand. Då tycker jag nog att Dickens förfinat sin berättarteknik i Great Expectations, där man som läsare kastas direkt in i händelsernas centrum.

Däremot är Dickens helt fantastisk på att skapa levande bilder med sin text: här kanske bäst exemplifierad av hur Clara Copperfield långsamt kvävs till döds (bildligt talat, alltså) i kyrkbänken mellan det glädjelösa, men mycket strikta, syskonparet Murdstone. Han beskriver också helt vanliga känslor — den första berusningen, vanvettig förälskelse, bakfyllans ruelse — på ett sätt som driver bort de drygt 150 år som skiljer författare och läsare åt och påminner en om att vissa saker ändå är eviga.

Librivoxkvalitet: Helt ok, men vissa kapitel är inga höjdare. Tycker du att det känns pikant med Dickens med indisk accent är detta emellertid ljudboksversionen för dig!

Annonser