C.D. Bales är smart, charmig och brandman. Det enda som står i hans väg för att approchera den vackra astronomen Roxanne är hans stora näsa. Hon, som gärna vill ha en kille som är smart OCH snygg, fastnar istället för Chris, vilken i själva verket är både korkad och ytlig (C.D. frågar vad han kände när han såg Roxanne för första gången: ”He, he, horny…”). C.D. försöker lösa situationen genom att hjälpa Chris att skriva glödande kärleksbrev som garanterat ska få Roxanne på fall.

Antingen är den något särskilt med i alla fall vissa romcoms från 80-talet eller också var jag helt enkelt mer mottaglig (mindre cynisk) för den typen av budskap när det begav sig. I likhet med When Harry Met Sally är Roxanne en sådan där film som man kan slötitta på i pincip hur många gånger som helst och ändå få en varm känsla i magen när allt föga förvånande löser sig till den bästa för alla inblandade. Roxanne är en riktigt smart remake på Cyrano de Bergerac och Steve Martin har lyckats skapa en fantastiskt sympatisk karaktär i C.D. 80-talets slut representarer också hans kanske sista riktigt starka period som skådis.

Dessutom är Roxanne en av de där skamlösa hyllningsfilmerna till den amerikanska småstaden (som i den här fallet egentligen var kanadensisk; Nelson i British Columbia) som faktiskt fungerar. Jag vill bo i en stad där alla har ett eget hus även om man är singel, där alla ses på fiket, där den inkompetenta frivilla brandkåren är det stående skämtet och där en nyinflyttad akademiker är årets nyhet.