I Le Doulos får publiken med en gång veta att medan ”doulos” är slang för hatt, kan ordet också betyda goltupp, alltså en tjallare. Det här är inte en film om hattar.

Fast det skulle kunna vara det, så ovant känns det att se alla manliga karaktärer ständig gå runt i hatt och trenchcoat. För att inte tala om rökningen — i det franska 60-talet röker alla som om cigaretterna vore gratis och snabbaste vägen till evigt liv. Alltnog, det är tjallarna som är i fokus i Le Doulos. Det blir snart tydligt att det går att förlåta det mesta inom kriminella kretsar, men aldrig en tjallare. Därför måste Maurice, trots en tidigare fängelsedom som nästan tog knäcken på honom, skjuta hälaren och vännen Gilbert. Medan han gömmer sig hos flickvännen Thérèse planerar han nästa kupp, men det går (förstås) inte som han har tänkt sig. Istället för att kunna spendera fyra timmar åt att i lugn och ro forcera ett kassaskåp har polisen blivit tipsad; Maurice och kompanjonen Rémy måste fly hals över huvud. Vem kan Maurice egentligen lita på?

Det går inte att komma ifrån att det blir lite av en extra krydda att se en fransk film som i sitt bildspråk så påminner om en klassik amerikansk noir. Det är mycket skuggor och gungande lampor och en korthuggen, hårdkokt dialog. Männen är varken högresta eller sköna, både Jean-Paul Belmondo och Serge Reggiani som Maurice (vilken ständigt skiftar mellan Walther Matthau, Karl Malden och Andy Serkis) är knyckliga som en trampad läskburk i nyllet. Kvinns går inte att lita på, de duger möjligen till att fixa smörgåsar men är svaga käril som sviker sina män vid första bästa tillfälle. Begrepp som ond och god går egentligen inte att applicera på någon av karaktärerna, varken poliser eller kriminella, här handlar det istället om lojalitet och honour amongst thieves.

Men den där extra kryddan räcker inte hur långt som helst, i slutänden kan jag inte komma ifrån att Le Doulos saknar spänst. Antagligen är väl inte själva spänningsmomenten poängen, med tanke på att den producerades när nouvelle vague var som allra starkast, men för min del blir den lite väl avslappnad och jazzig (soundtracket av Paul Misraki är rätt skönt). Tillbakablickar och förklarande scener blir klumpiga och påklistrade och bryter tempot alldeles för mycket. Än så länge föredrar jag nog amerikansk noir.

Annonser