Kapten Nathan Algren må vara både alkoholist och ångestriden, men när det verkligen gäller, då är han grabben hela dan’. Efter att ha avslutat amerikanska inbördeskriget och gjort sig smått omöjlig i staterna blir han värvad som utbildare för japanska armén. Själva poängen är att Algren ska lära de ovana soldaterna att slåss mot samurajrebeller. Givetvis går det första slaget åt helsike, soldaterna är alldeles för otränade och Algren blir tillfångatagen av rebellerna, men inte innan han hunnit vinna ledaren Katsumotos respekt genom att intill idioti vägra ge upp en fight. Vår amerikan finner sig lockad av samurajernas traditionella och strikta levnadssätt och lyckas på typ sex månader inte bara lära sig slåss som dem utan också snacka en passabel japanska. Just det, och så var det ju en kärlekshistoria också.

The Last Samurai är så standard som det kan bli. I egenskap av ett förhållandevis påkostat Hollywoodspektakel är filmen naturligtvis inte dåligt gjord, men manuset bjuder inte på särskilt många överraskningar. Månne gick lejonparten av budgeten till Tompas lön istället för till manusförfattare (men åtminstone John Logan är knappast någon dununge i sammanhanget)?

Striden står både fysiskt och psykiskt mellan tradition och heder å ena sidan samt modernism, teknologi och (surprise, surprise…) girighet å den andra. Möjligen kan man gotta sig lite åt birollsinnehavare som Billy Connolly och Timothy Spall. Ken Watanabe gör ett hedevärt jobb som Katsumoto men nog måste det väl ändå finnas någon annan japansk skådis man kan använda!?

Det är egentligen först i det avgörande slaget, allt för sent för att rädda filmen som sådan, som det slår några flämtande gnistor om The Last Samurai men det är svårt att totalt sumpa ett hyfsat fältslag.

Det här är den cineastiska ekvivalenten till havregrynsgröt – mättande men inte särskilt upphetsande. Att havregrynen i det här fallet var av det högkvalitativa och svindyra närodlade, kravmärkta och biodynamiska slaget gör tyvärr inte särdeles stor skillnad för slutresultatet.