När nu Filmmedia.se visar bilder från en ny Conan-film kan det ju vara lämpligt att följa upp med den äkta varan. Vissa teman tycks gå igen…

Conan the Cimmerian och Valeria of the Red Brotherhood tar sin tillflykt undan ett gigantiskt monster i en till synes övergiven stad. Den visar sig givetvis snart inte alls vara särskilt övergiven, men däremot på utdöende, då den bebos av folken Xotalanc och Tecuhltli som är i full färd med att decimera varandra i en blodig fejd. För varje Xotalanc som dödas av en Tecuhltli drivs en röd kopparspik in i en pelare av ebenholtz som står i tronsalen och när Conan och Valeria besöker staden är den beströdd av hundratals spikhuvuden. Men det ska visa sig att det största hotet mot våra två hjältar inte kommer från den pågående fejden.

Trots att Valeria är en av huvudpersonerna och en förhållandevis stark karaktär är det svårt för Red Nails att inte ge utslag på genus-o-metern. Hon är lång, fysiskt stark, handlingskraftig och har hittills inte träffat på någon, varken man eller kvinna, som skrämmer henne. Robert E. Howard försäkrar emellertid skyndsamt (i bokens andra mening) eventuellt oroliga läsare att hans hjältinna är ”all woman”.

Det riktigt skumma är att så fort Valeria ska interagera med andra kvinnor uppträder genast en mer eller mindre tydlig porr-vibe (kolla in omslaget till numret av Weird Tales där långnovellens första del publicerades om ni inte tror mig). När Conan griper om hennes kurviga midja är det mest pang-på-rödbetan, men när hon piskar upp en tjänarinna är det små stönanden och smekande fingrar, trots att handlingen i sig egentligen är rätt våldsam. Det råder heller ingen större tvekan om att när Valeria och Conan gör gemensam sak är det inte hon som leder de två. Men det kommer väl med genren antar jag.

För inom ramen för Howards typ av pulp är Red Nails inte helt oäven, det är helt enkelt en schysst äventyrsberättelse i sann sword and sorcery-anda. Precis som Dan Brown i The DaVinci Code använder sig författaren av ett ganska så standardiserat koncept, men det är ett koncept som funkar. De exotiskt klingande namnen och krälande fasorna långt nere i stadens katakomber minner dessutom om det faktum att Howard och Lovecraft hade en hel del utbyte med varandra.

Librivoxkvalitet: Boken är bra inläst av en och samma person. Det tar ett tag att vänja sig vid den lite överdramatiserade framställningen, men sedan är det bara att tuta och köra.