Ken Carter blir erbjuden att coacha ett high school-basketlag, Richmond Oilers, i den kaliforniska staden Richmond. Han gick själv på skolan när det begav sig och var då den stora basketstjärnan men äger nu en sportaffär, kör Merca, har ett snyggt hus och en plikttrogen son. Tanken är att han ska få ordning på laget som är odisciplinerat, innehåller en massa individualister som drar åt olika håll och knappt har vunnit en match under de sista säsongerna. Och allt detta för i princip ingen ersättning alls. Ken Carter tackar för erbjudandet, bedömer jobbet som meningslöst, omöjligt och otacksamt, vänder på klacken och går tillbaka till sin sportbutik utan det minsta samvetskval.

Den filmen skulle jag vilja se någon gång för då skulle jag bli ordentligt överraskad. Coach Carter överraskar inte. Självklart tar Ken sig an uppgiften att få ordning på grabbarna, självklart gör han det genom en hård träningsdisciplin, självklart lär han spelarna självrespekt (alla kallas för ”Sir” och tilltalet ”nigger” är givetvis strängt förbjudet) och självklart börjar alla spela gudabenådad basket samtidigt som de presterar goda skolresultat. Coach Carter följer mallen för underdogsportfilm med samma maniska tunnelseende som myrorna följer sin myrstig i A Bug’s Life. Antagligen skulle hela filmen få panikångest om Samuel L. Jackson så för en enda sekund plötsligt slutade vara en hard-ass med ett hjärta av guld. Allt får möjligen ursäktas med att det hela bygger på en sann historia.

Stordåd på planen åtföljs av triumfatorisk orkestermusik, när man ska förstå hur tuff stämningen är på skolan defilerar hispanics och svarta ungdomar förbi i slow-motion till rap och känsliga scener tonsätts med R&B. Genus-o-metern har inte särskilt mycket att säga till om (kvinnor är antingen åtråvärda (och därmed farliga) flickvänner (de kan ju bli med barn och spoliera en lovande sportkarriär!), stöttande partners eller påstridiga morsor) men man får väl ursäkta det hela med att det är en film om en killbasketlag. Alla bihistorier som inte är basketrelaterade är mer jollar som guppar vid sidan av en oljetanker, man kan se dem men de påverkar knappast framfarten. Om den här filmen ens hört talas om karaktärsutveckling tror den antagligen att det är en fransk krydda.

Men underdogsportfilm är en enkel genre så tillvida att jag ändå inte undkommer ett litet glädjekviller i magen varje gång killarna lyfter sig i håret och vinner sina matcher, trumfatorisk musik till trots.