Vissa gillar Stephen Segal, andra Jackie Chan. Själv har jag alltid haft ett gott öga till Jean-Claude Van Damme — The Muscles from Brussels. Från den första gången jag såg Universal Soldier till JCVD där Van Damme, genom att spela sig själv och ändå inte, visar att han dessutom besitter en stor portion självdistans.
I denna den första Hollywoodrullen av kultregissören John Woo får vi se hur en viss Mr. Fouchon har satt upp en business där han erbjuder jakt på ”the most dangerous animal of all” — människan. Vem Mr. Fouchon är eller varför han gör detta får vi inte veta, mer än att han uppenbarligen anser att det är elitens privilegium att jaga massan (och tydligen också starta fullt krig på öppen gata). Hans status som Ondskefullt Geni understryks av hans pianospelande och det faktum att han gillar att ikläda sig lång, svart rock.
En av de hemlösa som går åt i Fouchons lilla spel har dock en dotter som börjar rota i sin fars försvinnande. Till sin hjälp får hon Chance Boudreaux och en bättre vakthund kunde hon knappast önska sig. Chance kan slåss, hantera vapen och känner dessutom träskmarkerna runt New Orleans som sin egen ficka. Resten är liksom en ren formsak.
Hard Target är ingen subtil film trots att Woo gör upprepade försök att introducera duvor i motljus. Allt kan visas i slow-motion, från laddandet av pumphagelgeväret till en gående Van Damme. Genus-o-metern sitter totalignorerad i ett hörn som världshistoriens största panelhöna (en panelmoa, kanske?). Ska sanningen fram tror jag inte ens genus-o-metern blev inbjuden till festen… Handlingen hänger hjälpligt ihop men det finns gott om logiska luckor ifall man letar. Allt exploderar när det blir beskjutet, till och med mardi gras-vagnar i papier maché. Woo tycks ha försett sig på Westerns inför sitt intåg i Hollywood.
Jag skiter högaktningsfullt i det ovanstående, för när herrar Woo och Van Damme kommer samman är resultatet inget mindre än högoktanig underhållning. Jag menar, rundsparkar galore och i slow-motion — kan det bli coolare?!
Rörliga bilder och tryckta ord 
Har faktiskt inte sett speciellt många van Damme ett par tre st har det blivit genom åren, denna känner jag inte igen men woo är alltid lite rolig speciellt det flitiga användandet av duvor och slow motion. Ska kolla upp filmen:)
Den är som sagt helt ok, även om Hollywood-Woo inte kan mäta sig med Hong Kong-Woo.
Visst, coolhetsfaktorn är enormt hög. Det måste man tillstå. Kul inlägg, 🙂
Tack o bock.