Generellt förhåller jag mig hyfsat skeptisk till svensk film — det blir ofta alltför teatraliskt, styltigt eller tokroligt. Genom Bröllopsfotografen, men kanske framförallt Smala Sussie, börjar Ulf Malmros mer och mer framstå som ett magnifikt undantag till denna skeptisism.

Robin bor i Molkom, en lokalpatriot som hyllar sitt Wermland meddelst ryggtatuering i frakturstil och som ständigt bär med sig kameran. På ett sätt vanlig eftersom han fortfarande bor hemma hos mamma och pappa och tittar på ”Vem vill bli miljonär” i gillestugan på fredagskvällarna. På ett sätt lite ovanlig eftersom han mycket väl kan tänka sig att se en enmansföreställning av Doktor Glas på Folkets Hus när det är DVD-nyhetsdag på macken.

När bruket läggs ned och i princip hela samhället förlorar sin försörjning känner Robin starkt att taktiken ”jaga så mycket som möjligt, arbeta så mycket svart som möjligt och vänta på bättre ­tider” inte är hållbar för honom. Han bestämmer sig istället för att det är dags att satsa, tar SMS-lån, köper en (mycket) dyr kamera och drar till Stockholm i pappas bil. Han upptäcker att det är fullt möjligt att smälta in, till och med i det snobbiga Djursholm, men att det har sitt pris.

Malmros har ett speciellt öga; det är mycket udda kameravinklar, det halvt nedbrända Molkomhuset är skönt absurdt och scenen där frontlastaren kommer med metal-bröllopsparet i högsta hugg är inget mindre än extraordinär. Kjell Bergkvist får som vanligt spela cynisk washout, vars väg nedåt kontrasterar Robins väg uppåt på ett snyggt sätt. Inte minst finns det i Bröllopsfotografen en väldigt fin balans mellan det komiska och det tragiska, där inget tillåts ta överhanden.

Bröllopsfotografen är en bra film, till och med en mycket bra film. Ett stordåd som Smala Sussie har Malmros denna gång dock inte lyckats prestera. Kärleksförhållandet mellan Björn Starrins Robin och Tuva Novotnys Astrid är rart men berör mig inte. Resan från genuin lantis som tycks född i sina skinnbrallor och boots till en ursprungsförnekande jasägare går lite väl snabbt, även om pendlingarna mellan stolthet och önskan att passa in känns trovärdig, och jag saknar de sorgsna stråk, den skruvade storyn och karaktärerna som lyfte Smala Sussie till oanade höjder.

Annonser