Den unge Temüjin följer med sin pappa Khanen för att välja sig en hustru. Pappa vill helst att sonen ska ta en kvinna från merkiterna eftersom man behöver stå på god fot med dem (primärt tack vare att faden själv rövade Temüjins mamma från detta folk) men vid första anhalten bestämmer sig den viljestarke grabben istället för den lika viljestarka Borte. Hon har allt det fadern instruerat sin son att titta efter hos en kvinna: ett ansikte platt som en saltsjö och starka ben. Det ska dock dröja innan de två kan förenas och det beror bara delvis på att Temüjin är nio bast vid tillfället.

Alla som har sett den utmärkta och charmiga äventyrsrullen The Shadow (1994) vet vid det här laget vems barndom som beskrivs, för Temüjin är ingen annan än mannen som senare skulle bli känd som Djingis Khan, grundare av det mongolska imperiet.

Det finns säkert en viss risk att man tycker att Mongol är bättre än vad den egentligen är bara för att den inte är amerikansk. Det talade språket är korthugget och kroppspråket så pass annorlunda än vad man är van vid, att man har små möjligheter att avgöra huruvida skådespelarna är duktiga eller inte. Den är snyggt episk på ett sätt som känns välbekant med vida vyer av ett evigt stäpplandskap och mängder av statister men den blir ändå exotisk på grund av att man befinner sig i en del av Asien som känns minst sagt främmande.

Problemet är dock att Mongol har en narrativ stil som är relativt olik det man är van vid och den känns därför aldrig riktigt helgjuten. Temüjin möter till synes oöverstigliga hinder på sin väg mot ledarskap och hans övervinnande av dem beskrivs ofta mycket summariskt (när han går igenom isen på en sjö blir allt bara svart och sedan klipp till hur han ligger på marken, synbarligen torr). Ibland tycks det som om han eventuellt har övernaturlig hjälp men man lämnas i osäkerhet. Trådar tas upp för att helt överges i nästa sekund. Temüjins son frågar till exempel varför fadern inte flätar sitt hår som andra mongoler och man får intrycket att det här är en stor grej. Något senare finns dock flätor i håret utan att det kommenteras närmare.

Det man får se handlar primärt om strider; Temüjin slåss till höger och vänster, ibland vinner han och ibland förlorar han. Det enda man kan vara säker på är att blodet sprutar under tiden, men det sprutar ganska snyggt. Det slutgiltiga intrycket är inte så mycket historisk kunskap som en övertygelse om att Temüjin blev Djingis Kahn framförallt genom att vara tuffaste mongolen i stan. Det känns lite tveksamt att kunna dra den slutsatsen om en person som levde för 900 år sedan.

Annonser