alt. titel: Lucky # Slevin, Lucky Number S7evin

Man ska inte spela på hästar. Framförallt ska man inte spela på hästar med pengar man inte har. Men är man som Max, längtar efter en gräsmatta istället för en sjaskig lägenhet, och får ett säkert tips, tar man ändå chansen att satsa 20.000 dollar av osäkert ursprung. Föga förvånande går det inte så bra för Max och han startar därmed en händelsekedja som får återverkningar långt in i framtiden. En mer omedelbar återverkan är att när Max kommer ut från kapplöpningsbanan kan han inte hitta sin bil eller sonen som satt där och väntade.

På många sätt står Lucky Number Slevin lite ovanför den genomsnittliga thrillern (och då tänker jag inte på fräckheten att sno titelstavningen från Se7en). Det förekommer en hel del våld eller åtminstone våldsamma dödsfall men filmen håller trots detta en lågmäld ton. Varken regissör eller manusförfattare var några hotshots filmografimässigt och har heller inte utmärkt sig särskilt efteråt. Rollistan innehåller både Morgan Freeman, Ben Kingsley och Bruce Willis, skådisar som alla de senaste åren gjort monumentala felbedömningar rollmässigt, men som här gör ett riktigt bra jobb. Josh Harnett…vill man i alla fall inte slå så fort han dyker upp (det fixar sig i och för sig så bra i handlingen i alla fall). Även birollslistan bjuder på godbitar i form av Lucy Liu, Danny Aiello, Stanley Tucci och Robert Forster.

Färgskalan är blekt och urvattnad men många rum och korridorer uppvisar mönster på både golv och väggar som man vanligen förknippar med betydligt starkare färger. Scenografin andas ambition. Man leker en hel del med kameravinklar och klippning. Dialogen är så slipad att det skulle kunna säljas på TV-shop för sin otroliga förmåga att skära tomater och rostbröd.

Det man kan invända är möjligen att medan Lucky Number Slevin definitivt har potential blir den i slutänden lite för snabb, lite för smart, lite för snygg. Dialogen övergår i Gilmore Girls på speed och handlingen blir bländande i all sin perfektion.

Annonser