Publicerad i VästerbottensKuriren, juli 1995

I det lilla imaginära landet Shandaloo är inbördeskriget i full gång och den mest fruktade fienden är krigsherren Bison som med knarkpengar har lyckats bygga upp ett skrämmande imperium. För närvarande håller han ett antal personer som gisslan och kräver 20 miljarder för deras frisläppande. Världens veka ledare är beredda att förhandla med denne galning vilket innebär att endast en man kan förhindra total kaos och destruktivitet — William Guile, kommendör i AN (Allied Nations). Med Guile som ledare tycks AN definitivt inte hysa samma tveksamhet som FN när det gäller väpnade insatser.

Detta är återigen en film som bygger på ett arkadspel, Street Fighter II. Helt enligt den amerikanska devisen: ”The bigger, the better” ger oss regissördebuterande deSouza stora vapen, stora smällar samt stora gester. Ändå är deSouza ingen dununge när det gäller action, han har bland annat skrivit manus till Die Hard-filmerna. Lyckligtvis får man väl säga, för det märks att en van hand har styrt det hela. Stämningen ligger på exakt rätt nivå, snygga kampsportsscener blandas med inte så lite självdistans till genren som sådan. Man kan inte låta bli att beundra till exempel Ming-Na Wen som större delen av filmen slåss i slitsad klänning och högklackat. Dessutom torde den amerikanska flaggan, intatuerad på van Dammes överarm, inhösta ett par pluspoäng i produktionslandet.

Visst kan man diskutera mål och mening med Jean-Claude van Dammes filmer, en skådespelare som på något egendomligt sätt hela tiden verkar bli befordrad i filmens värld. Men odiskutadelt är ändock att det han gör, det gör han bra.

Omdöme 2010:

Nu var det ett bra tag jag såg Street Fighter senast men tycker nog ändå att jag kan stå för betyget — den är rätt underhållande. Framförallt är det ju casten som gör filmen. Man kan väl säga vad man vill om att Street Fighter fick avsluta Raul Julias filmkarriär, men han gör mesta möjliga av sin Bison. Och att se Kylie sparka stjärt i Heidi-flätor är inte det sämsta. Lite ledsammare är det att konstatera att detta var en av de sista filmerna för JCVD att gå upp på bio över hela landet, kvalitetsmässigt gick det sedan utför minst sagt. deSouza gjorde inte heller mycket väsen av sig efter den här.