God doesen’t give people things he doesen’t want them to use and he gave you…The Touch. It’s a power you have inside of you, down there where you keep your guts, boy. And it’s all you need to blast your way in and get back what they took from you.

Doug Masters är något av en vildbasare på flybasen där han bor med sin familj men har ändå hjärtat på rätta stället. Vart han har hjärnan kan man möjligen diskutera eftersom hans bästa lösning när pilotpappa Ted blivit tillfångatagen och hotas av avrättningen i ett icke namngivet land i mellanöstern (*host*Libyen) är att flyga dit och rädda honom. Ja, det är den typen av önsketänkande som femåringar vanligen ägnar sig åt men Doug har hjälp av en före detta stridspilot och alla sina kompisar i flygklubben Iron Eagle. Sagt och gjort — Doug och den ärrade stridsveteranen snor två F-16plan och ger sig iväg.

Ja, herregud… Var ska man börja i en film som har alla signaturer hos en bekymmersfri åttiotalstonårsrulle men som i grund och botten handlar om ett icke auktoriserat anfall på en till USA fientlig nation, allt till tonerna av Queens ”One Vision” och Twisted Sisters ”We’re Not Gonna Take It”? Det känns inte helt osannolikt att publiken stod upp i bänkraderna, skanderandes ”USA, A-OK” eller något liknande, när den genomamerikanske Doug slutligen skjuter ned den onde Nakesh. En karaktär som sannolikt hade ”mellanösterns galne hund” som förebild och som elakt leende säger till den ståndaktige piloten: ”I admire the way you can handle pain. I’m looking forward to seeing you handle death”.

Men om man inte är en fjortonårig kille och befinner sig i amerikanska mellanvästern vid pass 1986 finns det inte så mycket att hämta i Iron Eagle. Handlingen är bortom osannolik, karaktärerna föga trovärdiga och dialogen korkad (se exempel ovan…). Det är en sådan där film där fienden uppenbarligen förvarar högexplosiva ämnen i alla byggnader som riskerar att träffas av bomber och där alla fiendeflygplan på en gång desintegrerar i vad som ser ut att vara balsaträbitar så fort de träffas. Det är en sådan där film som aldrig blir riktigt spännande eftersom det är så skriande uppenbart hur det kommer att sluta (vilket i och för sig gör den rätt underhållande). Och flygscenerena är mycket snyggare i Top Gun