Catherine Morland gillar, som så många andra unga kvinnor vid början av 1800-talet, att läsa gotiska romaner. Hon föreställer sig gärna som en hjältinna en något av dessa verk och önskar att livet vore lite mer fullt av spöken, hemliga tunnlar och dystra kråkslott. Istället blir hon medbjuden till Bath av Mr och Mrs Allen, vänner till familjen, och träffar där syskonparen Isabella och John Thorpe samt Eleanor och Henry Tilney. Isabella och Cahterine blir de bästa av vänner och delar samma intresse för romaner men det är Henry Tilneys vänlighet och humor som får Catherines hjärta att klappa lite extra. Hennes längtan efter lite mer spänning i livet blir dessutom med råge uppfylld när General Tilney, Henry och Eleanors far, ber Catherine att följa med dem till Northanger Abbey. Men vilka mörka hemligheter ryms egentligen bakom de tjocka stenväggarna?

Northanger Abbey bygger, föga förvånande, på Jane Austens roman med samma namn. Det var den första som publicerades och trots att alla de välbekanta temana finns här: dominerande föräldrar, pengar och social status, känns historien ganska enkel och karaktärerna något endimensionella i förhållande till de senare alstren. Dess stora styrka är kommenterandet av dåtidens romanpopkultur och beskrivningen av ett kvinnligt coming-of-age-tema för Catherines del. Hon går från att vara en naiv och troskyldig lantflicka, fast i förvissningen om att alla är lika goda och renhjärtade som hon själv, till att bli en ung kvinna som övergett sina romandränkta fantasier och som kan ta vara på sig själv i en diligens mitt i natten.

Filmen är bokstavstrogen förlagan (med vissa dramatiserade tillägg av Catherines drömmar och fantasier) men har valt väl bland romanens händelser inför manuset. Historien i sig är som sagt var ganska enkel men väl så charmig och filmen likaså. Felicity Jones är en bra Austen-flicka — blek, söt och storögd. Produktionen i sig har lagt sig vinn om att vara historikt korrekt vad gäller kläder och interiörer. Den går naturligtvis inte att jämföra med exempelvis Ang Lees Sense and Senisibility men bär ändå huvudet högt.