Nostalgiska minnen från mitten av 90-talet när både Mortal Kombat och Street Fighter visade att det faktiskt gick att göra dataspelsfilmer som var någorlunda sevärda eller åtminstone hade en viss självdistans gör att jag aldrig riktigt har gett upp hoppet om att detta ska kunna återupprepas. Resident Evil lyckades någorlunda (kom igen, dobbermanhundarna var i alla fall lite läskiga…) och på ytan ser även DOA någorlunda lovande ut: regisserad av Corey Yuen (Transporter), producerad av Paul W.S. Anderson (som regisserade Mortal Kombat men som inte ska förväxlas med varken Paul Thomas Anderson som bla. gjort There Will Be Blood eller Wes Anderson som bla. gjort The Royal Tenenbaums) och innehållandes förhållandevis kända ansikten som Holly Valance, Jamie Pressly och Devon Aoki.

Över hela världen blir de bästa kampsportarna inbjudna till tävlingen DOA och bland de tävlande återfinns bland annat ninjaprisessan Kasumi och fribrottaren Tina Armstrong (Get it — ”arm” och ”strong” — ha ha ha!). Kasumi är dock på plats för att hitta sin bror Hayate som tidigare deltagit i tävlingen men försvann efter det. Innan tävlingen börjar blir alla deltagarna injicerade med nanobots som ska registrera deras kroppsliga förmågor. Fajter kan sedan äga rum mellan två utsedda motståndare var som helst på tävlingsön (självklart utspelar sig det hela på en ö — vad trodde ni?) och vinnaren kammar hem 10 miljoner dollar. Kasumi och Tina samt två andra deltagare, Christie och Helena, upptäcker dock att tävlingsledaren Victor Donovan har betydligt mer än sportsmannaanda i tanken.

På ytan ser DOA som sagt ut att ha potential men efter ungefär 10 minuter går det snabbt att konstatera att av detta potential blir det noll och intet. Jag har ingen som helst koppling till spelet, varför de mest spelinspirerade inslagen bara känns irriterande och störande (exempelvis skyltarna som plötsligt dyker upp för att visa vilka det är som slåss mot varandra). Jag är däremot tillräckligt kampsortsintresserad för att vilja veta vilka de olika deltagarnas specialgrenar är (“ninjaprinsessa “ känns inte som en kampsortsgren) för som det är nu verkar alla köra någon slags korsning mellan karate, thaiboxning och säkert en massa annat. Och nej, jag anser inte att fribrottning är en kampsportsgren, vilket Tina heller inte utövar i någon större utsträckning trots att man ska tro att det var därför hon blev kallad.

Man har inte ansträngt sig överhövan för att få plotten att gå ihop. Visst, vajer-scener kan vara snygga men inte när användandet av dem är fullkomligt opåkallat, då ser det mest bara dumt ut. Fajtkoreografin (och regelverket för själva tävlingen kan tilläggas) är så dåligt utvecklad att man undrar varför alla inte bara drämmer till med en rejäl taskspark i de fall motståndaren är man. Devon Aoki var bra som ”Deadly Little Miho” men här visar det sig att dialog blir lite för mycket för henne att klara av. Och ärligt talat — är det inte rätt korkat att ha kampsportskunskaper nedladdade i en pryttel som faktiskt kan åka av ganska så lätt ?!

Dessutom är det helt uppenbart att detta är en film av pojkar för pojkar (primärt pojkar som också älskar spelet får man väl anta). Tits n’ass är fortfarande bara tits n’ass även om de individer som kroppsdelarna sitter på får slåss lite ibland. Däremot är det svårt att inte bli imponerad av Jamie Presslys (som spelar Tina Armstrong) sjukt vältränade kropp.

Nej, DOA är inte så mycket en fråga om Dead or Alive som ett konstaterande av Dead on Arrival…