Almost Famous (2000)

I många musikvideos står den manliga artisten och ser lagom ointresserad eller farlig ut (lite beroende på musikgenre) medan ett större antal råsnygga tjejer runt omkring alla lyckas med konststycket att göra tydligt att de inget hellre vill än bli påsatta av denna adonis i människohamn. Man får helt enkelt en känsla av att det i grunden är lite töntiga, bortglömda killar som här äntligen har fått chansen att realisera sina våta tonårsdrömmar. I Almost Famous har regissören och manusförfattaren Cameron Crowe snarare tagit chansen att återuppleva sin redan levda våta tonårsdröm som journalist för Rolling Stone.

William Miller får möjlighet att följa med bandet Stillwater på en del av deras turné samtidigt som han ska skriva en artikel om dem för Rolling Stone. William själv kunde naturligtvis inte vara mer exalterad medan Williams mamma uttrycker vissa farhågor då hennes son är blott 15 år. Som lärare på college tror hon sig veta det mesta om dekadensen, spriten och knarket i 70-talets tonårs- och rockkultur. På turnén kommer William i kontakt med vad som närmast kan beskrivas som en parallell verklighet med spelningar, kändisdrömmar och groupies.

Vanligtvis är jag inte så svag för musikfilmer (musikaler räknas inte hit), oftast av den enkla anledningen att det sällan görs filmer om den typ av musik som jag helst lyssnar på. Varken Walk the Line eller Ray var därför några storslagna upplevelser för min del. Almost Famous använder däremot det tidiga 70-talets rockmusik mer som en stämningsskapare runt kulturen som sådan och sina fullödiga karaktärer och då faller alla bitar på plats. Det här är en riktigt, riktigt bra film och det enda som inte renderar Almost Famous toppbetyg är det onödigt utdragna slutet.

Inte minst manusmässigt är den stark, att låta publiken uppleva rocklivet genom ögonen på William, stjärnögd och äppelkindad är ett genidrag. Det fina med William som karaktär är att han är långt ifrån dum, bara oerfaren och därmed naiv (åtminstone inledningsvis), problemet skulle snarare vara att han nästan är för perfekt. Patrik Fugit gör rollen med den äran även om den sedan dess oundvikligen placerat honom i nice guy-zonen.

Utan att det känns det minsta klicheartart målar Crowe upp en värld där hangers-on desperat vill vara kompis med artisterna samtidigt som banden oförtröttligen hävdar att det ju är musiken och fansen, inte berömmelsen i sig, som är det viktiga. En omisskännlig humor präglar händelseförloppet men en betydligt mer finstämd sådan än den man stöter på i Bad News eller This is Spinal Tap även om de driver med ungefär samma företeelser och stereotyper. Framförallt flygplansbikten är biljant i all sin dramaturgiska enkelhet.

Annons