När Johanne Hildebrandt skriver i Aftonbladet i egenskap av utrikeskorrespondent gör hon det oftast relativt vältaligt, intelligent och angeläget. Det var kanske det och blurben av Marianne Fredriksson på omslaget som gjorde att jag faktiskt hade vissa förväntningar på Freja.
Freja är dotter till vanernas drottning Åse och prästinnevigd till Gudinnan. Efter en misslyckad fredsmäkling får hon chansen att tillfångata fiendehövdingasonen, Tor. Meningen är att han ska blotas åt Gudinnan men Freja finner sig allt mer dragen till Tor. Ska deras förbjudna kärlek kunna överleva i tider med krigsmuller mellan vaner och asar vid horisonten?
Freja bekräftar vad som i vissa lägen känns som om det skulle kunna vara en livsdevis (omciterat från den oförliknelige livsfilosofen Homer Simpson): förväntningar är första steget mot besvikelse. Boken är nämligen egentligen inte direkt dålig, både språket och handlingen är förhållandevis flyhänt. Men under hela läsningen kan jag ändå inte komma ifrån det faktum att storyn i mångt och mycket skrevs redan för snart 30 år sedan. Även i The Mists of Avalon har vi återberättandet av en klassisk historia fast i ett annat perspektiv och konflikten mellan ett matriarkalt och patriarkalt samhälle. Det är bara att Marion Zimmer Bradley gjorde det så mycket bättre och i slutänden blir inte Freja så mycket mer än en dålig kopia, med vissa ytterligare inslag från Grottbjörnens Folk.
Språket ligger som sagt på en standardnivå, varken mer eller mindre. Men Hildebrandts försök att väva ihop verklighet och myt, att försöka levandegöra kärleksgudinnan Freja och Odens upphöjning till något mer än bara hövding, fungerar helt enkelt inte. Ena sekunden är Freja en noggrann skildring av livet runt Östersjön under yngre bronsåldern, andra sekunden är det en fantasyroman med sejder, andar och andra övernaturliga inslag. Konflikten mellan vanernas Gudinnetro och asarnas mer patriakala trossystem känns forcerad och övertydlig. Många karaktärer får aldrig växa utan blir rätt endimensionella motorer, enbart närvarande för att förra vissa delar av handlingen vidare.
Freja är första delen i en trilogi men jag måste erkänna att jag efter avslutad läsning känner mig betydligt mer sugen på att läsa om The Mists of Avalon för femtielfte gången.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Om denna bokserie blir en film, vill jag mer än gärna spela Gefjun! Ty jag kan henne innan och utan. Känner igen mig själv i henne från topp till tå.
Välkommen hit. Tja, man ska aldrig säga aldrig 😉