Smaka på följande karaktärsbeskrivning: ”the sweetness of her temper, the purity of her mind, and the excellence of her principles”. Låter som en ganska bra person, eller hur? Rättfärdig och moralisk. Låter som en ganska ointressant person också, inte sant? Detta är det största problemet med Mansfield Park — att dess hjältinna framställs som så färglös och trist att klockorna stannar.

Stackars Fanny Price! Hennes situation, att bli mer eller mindre adopterad av rika släktingar, skulle väl kanske inte vara så hemsk om det inte vore för att i princip alla vid Mansfield Park ständigt påminner henne om hur tacksam hon borde vara för sin goda tur. Som det är nu växer Fanny upp i en atmosfär av ständigt kuvande, inte minst från hennes extremt snåla och själviska moster Mrs. Norris, vilket gör henne till en ganska tillbakadragen person. Den enda som bryr sig om Fannys bästa är kusinen Edmund och till och med han glömmer totalt bort sin gamla lekkamrat när Mary Crawford flyttar in i prästgården bredvid Mansfield Park.

Mansfield Park är Jane Austens kanske minst kända roman och för min del känns det inte så konstigt. Det finns som sagt inga karaktärer att identifiera sig med och heller inga att genuint skratta åt. Edmund och Fanny är så pryda att man känner att man gärna skulle göra vad som helst för att mjuka upp det kvastskaft som bägge två uppenbarligen har uppkörda i häcken.

Många av beskrivningarna av Fannys kusiner eller hennes mostrar (framförallt Mrs. Norris) är nog menade att vara satiriskt humoristiska på det sätt som Austen ofta är så fantastiskt bra på men som här blir mest elakt och rätt långdraget. Lika komiskt som Mr Collins frieri till Elizabeth Bennet i Pride and Prejudice är, lika hemskt och ångestladdat är Mr Crawfords frieri (och de efterföljande övertalningsförsöken av hela familjen) till Fanny.

Librivoxkvalitet: Majoriteten av kapitlen är riktigt bra med avseende på både ljud och tal.

Annonser