Mystic River skulle ha kunnat börjat med ett brutalt mord på en ung flicka. Ett sådant där helt oförklarligt brott som krossar lugn och liv för både närstående och andra inblandade. Ett mord som måste lösas av den smått nedgångne men fortfarande mycket kapable polisen, vilken genom bevis på bevis långsamt arbetar sig fram till en smart, om än våldsam, upplösning.

Men nu är det Dennis Lehane vi pratar om. Därför börjar Mystic River 25 år innan det oförklarliga mordet, med tre pojkar i Bostons västra förorter. Jimmy från the Flats och Sean från the Point. Seans pappa har ett lite bättre jobb på samma fabrik som Jimmys pappa jobbar på, och trots att Sean och Jimmy umgås medan fädren hinkar öl tillsammans på lördagarna är skillnaden mellan dem subtil och outtalad men icke desto mindre tydlig. Dave bor också i the Flats och har en förmåga att hänga sig på Jimmy.

Så en dag, när gossarna är i färd med att försöka peppa sig själv till en liten bilstöld (även om Sean känner sig lite osäker på det rätta i handlingen), stannar några poliser (åtminstone ser de ut som sådana) och tar med sig Dave i sin bil som luktar äpplen. Han lyckas fly från de två männen efter fyra dagar i en källare men händelsen ska för alltid påverka, inte bara relationen mellan de tre, utan också kommande händelser.

Det här är så bra. Lehane skapar fullödiga karaktärer, primärt genom Sean, Jimmy och Dave som vuxna men även Jimmys fru Annabeth och, i viss mån, Daves fru Celeste (tillika Annabeths kusin) får vara med och bli personer, inte bara figurer på en sida. Personmässigt finns heller inget svart eller vitt, alla rör sig i gråzoner mellan förövare och offer, och godhet är inget absolut utan något oupphörligt dynamiskt. Stadsdelen East Buckingham beskrivs med sådan känsla och djup att den i princip blir en helt egen del av boken, men inte en del som står för sig själv utan som är en förutsättning för både karaktärer och händelser. Själva händelseförloppet är väl i sig inte särskilt märkvärdigt men den grundläggande deckarhistorien byggs på med en massa småhändelser som ger en fantastiskt bred vy.

Men framförallt är det språket, det får läsningen att dansa och virvla fram. Ordvändningar som känns genomtänkta utan att bli pretentiösa (”Sean felt a sudden lurch in the morning, a shifting in the softness of it”). Ord som, när det behövs, skapar en stämning av något hårt och blänkande och samtidigt outhärdligt bräckligt (”…Jimmy felt a terrible efficiency in their black snouts and lean flanks, had an image of their eyes as hot coals”).

Läs! Nu!

Annonser