Alan Green är strandsatt på en främmande planet och kan inte bärga sig innan han får komma därifrån. Han vill komma undan sina plikter som toyboy till den bortskämda hertiginnan Zuni, är inte heller särskilt sugen på att fortsätta sitt äktenskap med slavkvinnan Amra men mest av allt vill han bara komma så långt bort från ett samhälle som enligt honom själv mest består av barbari och vidskepelse. Helst vill han givetvis tillbaka till jorden, civilisationens högborg i världsrymden. Så när han får höra talas om två jordbor som landat sitt rymdskepp på en annan del av planeten är tanke och handling ett: han måste ta sig dit.
Inte helt oväntat har titeln The Green Odyssey en dubbeltydig mening. Dels är det naturligtvis Alan Greens egen odyssé som åsyftas men också det faktum att man på planeten X inte navigerar några världshav av vatten, utan av grässlätter. Skepp förekommer i form av ”rollers” vilka drivs av segelkraft. Storymässigt finns dock inga större likheter med den grekiske hjältens mer saltstänkta äventyr, även om det definitivt är äventyr som står i fokus. Alan Green är nämligen en klassik äventyrshjälte av stora mått: snabbtänkt, listig, stark och djärv. Att han dessutom är utrustad med en sund jord-skeptisism som gör att han givetvis inte faller för infödingarnas prat om demoner och gudar fulländar givetvis mixen.
Den samtida kritiken av den gamle räven Philip José Farmers första bok var ganska hård: Alan Green var alltför kliché, alltför mycket Robert E. Howard. För min del är inte detta största problemet med The Green Odyssey, sannolikt för att jag inte är särskilt välbekant med den litterära stilen hos Conan. Nej, det handlar istället bland annat om Greens ständiga reflektioner och frustrationer över hur primitiva och barbariska alla på den lilla sketna planeten är och hur jorden är BPE (Best Planet Ever). Jag satt hela tiden och väntade på en upplösning à la William Golding (typ ”In truth, it is I who is the real barbarian…”) men icke.
Det största problemet ligger emellertid hos genus-o-metern. I princip förekommer endast två kvinnliga karaktärer, de tidigare nämnda Zuni och Amra. Amra får visserligen ibland möjlighet vara både handlingskraftig och smart men det är ingen större tvekan om att det är Green som är Hjälten. Han känner en ständig press av sitt ansvar för Amra och hennes barnahord och blir irriterad när hon på kvinnors vis blir känslosam. Ett av Amras barn blir lite av en medhjälpare till Green och detta är givetvis en av sönerna. Med tanke på likheterna i upplägget med The Colors of Space (som å andra sidan hade en kvinnlig författare) börjar jag få en viss förståelse för att sci-fi tidigare var en genre med övervägande manliga läsare.
Librivoxkvalitet: Mycket bra inläst av en och samma person.
Rörliga bilder och tryckta ord 