Det finns inga som helst försonande drag i Johnny Mad Dog. Efter att ha sett den vill man bara krypa in i ett hörn och dö över världens allmänna jävlighet, vilket kanske inte är så förvånande eftersom filmen beskriver vardagslivet för barnsoldater. En vardag som präglas av ofattbart våld och förnedring, där mänskligt liv är lika mycket värt som ett avgnagt kycklingben och allt under parollen ”Vill du inte dö — bli inte född”.

Johnny Mad Dog är på många sätt en beundransvärd film — regissören Jean-Stéphane Sauvaire faller inte för frestelsen att moralisera över sina huvudpersoner. De blir människor som reagerar och handlar på ett fullt begripligt sätt i en fullkomligt absurd situation. Som tittare befinner man sig antagligen i samma situation som barnsoladaterna: ingen information ges om stridernas syfte eller varför man ska hata just dogo-folket.

Både Mad Dog och stridskamraten No Good Advice syns fästa sig vid andra varelser även om dessa relationer aldrig blir belönade, snarare tvärtom. De understryker istället för pojkarna att allt som man fäster sig vid kommer att tas ifrån en. Läggs skulden någonstans läggs den hos de vuxna som samvetslöst utnyttjar barn på det här sättet, hos FN som tittar på och även på kolonialismen (primärt förmedlat genom ett radiosänt tal av Martin Luther King).

Filmen visar också med all önskvärd tydlighet den fullkomliga vidrighet som finns i det systematiska användandet och rekryteringen av barnsoldater. Tidigt i filmen attackerar Mad Dogs förband en liten by där de tillfångatar en ung pojke. Under vapenhot tvingas han skjuta sig egen pappa och sedan följa med gänget för att själv bli soldat. Vid samlingar används sektliknande metoder och vidskepelse för att få soldaterna att tro på sin egen odödlighet och oövervinnerlighet. Inför attacker triggas de med kokain för att bli ännu mer orädda. Eden Lake kan slänga sig i väggen, de här ungarna är riktigt fucking scary.

Tyvärr är Johnny Mad Dog som film betraktat inte lika helgjuten. Bildmässigt har den många förtjänster, Mad Dogs förband ser mest ut som ett skrämmande och bisarrt litet cirkussällskap, men när Sauvaire försöker introducera någon form av mer utvecklad handling blir det rätt klumpigt. Daisy Victoria Vandy är tyvärr en ganska dålig skådespelerska som inte heller får mycket hjälp av sin minst sagt skissartade karaktär, Laokole. Frågan huruvida filmen blir bättre eller sämre av vetskapen om att många av skådespelarna själva varit barnsoldater ger jag mig inte ens in i. I slutänden får man väl dock erkänna att detta inte är en film som man primärt ser för att bli underhållen utan för att bli upplyst (och förbannad).