Vi får här primärt följa polisintendent Ewa Johnsén-Taguy på jakt efter svenska terrorister samt journalisten Erik Pontis undersökning av samma jakt. Är det verkligen motiverat att söka efter terrorister i Sverige eller är det kanske så att vi skapar en självuppfyllande profetia?
Fienden inom oss är givetvis välskriven och sådär lite ironiskt rolig som Guillou otvetydigt gör mycket bra. Också ämnet är angeläget men efter att ha läs ungefär hälften börjar det bli lite tröttsamt. Bland annat därför att Jan Guillou gör det lite väl lätt för sig vad gäller att befolka sin berättelse, nästan varenda lite mer känd person har maskerats mer eller mindre subtilt, från hans eget alter ego Erik Ponti (som naturligtvis gör briljanta radioreportage på löpande band i sin karakterisktiska ironiska stil) till advokaterna Silberman och Alpin. Kul i och för sig men ibland vacklar det hela på löjets gräns.
Dessutom känns det efter ett tag som Guillou är kanske är lite väl självbelåtet övertygad om att han har rätt i sin beskrivning av hur vi själva och vårt samhälle är på väg att skapa de allra farligaste terroristerna. Med en minimal karaktärsutveckling och nidbilder av, om inte korrumperade, så i alla fall ohederliga (säkerhets)poliser, åklagare, poltiker och medier blir det hela till ett gigantiskt retoriskt experiment som förvisso är intressant men som inte håller i bokform.
Rörliga bilder och tryckta ord 