Samuel Bicke är en loser. En tragisk loser. En svettig, tragisk loser. Och allt eftersom handlingen framskrider, desto svettigare och mer tragisk blir han. Och vi vet ju vad som händer med losers — ”Go crazy?” ”Don’t mind if I do!!”

Sean Penn följer i detta fantastiska porträtt mall 1.0 när det gäller förlorare: Samuel Bicke klänger sig kvar vid sin fru och vägrar inse att hon vill skilja sig, han förlorar jobbet när han börjar bli alltmer inbunden och irrationell och han framstår som alltför desperat för att kunna få ett lån för att starta upp ett eget företag. Likheterna mellan The Assassination of Richard Nixon och exempelvis Michael Douglas D-Fens i Falling Down är uppenbara. Penn spelar med yttersta varsamhet den där killen som tar ut sin ilska på en papperskorg för att sekunden efter skyggt och skuldmedvetet kolla att ingen såg honom och sedan ställa papperskorgen tillrätta och lägga tillbaka allt skräp. Scenerna när Samuel ska förklara sina sympatier för Svarta Pantrarna eller blir mästrad av sin flottige chef gör att man har svårt att sitta still i soffan av obehag.

Det Samuel ogillar mest av allt i denna sorgedal som är hans liv är lögner och den som framstår som den störste lögnaren av dem alla detta 1974 är inte helt oväntat Tricky Dick himself. Till slut ser Samuel bara en utväg — att mörda den president som har kvävt den amerikanska drömmen.

Annonser