En julfilm är inte riktigt vad man förväntar sig att se på kanalernas filmutbud så här års, men sexan kanske fick ett gäng på rea?

Uppe på Nordpolen är arbetet i full gång för Tomten och hans alver (hädanefter försvenskade till ”nissar”). Nissar är särskilt lämpade för arbetet i Tomtens verkstad, dels för att det är roligare än att laga skor mitt i natten eller baka bröd i ett trädbageri, dels för att de är kvicka, gladlynta och tillräckligt små för att få plats i den uppenbarligen underdimensionerade verkstaden. Den enda som sticker av lite är Buddy. Humöret är det inget fel på men han är helt enkelt inte lika flink i fingrarna som sina kollegor. Av en slump får Buddy veta att han egentligen inte alls är en nisse utan en människa och han beger sig därför till den magiska staden New York för att söka upp sin biologiska pappa. Lyckligtvis lackar det mot jul även i New York varför Buddy inte omedelbart hamnar på psyket när han äntrar staden iförd full nisse-mundering.

Elf är en ganska typisk julfilm — fylld med myspys, family values och kulörta kulor hoppas man uppenbarligen att tittarna ska bortse från en lövtunn historia, uppenbara vädningar och dratta-på-arschlet-buskis. Konflikterna är de vanliga: James Caan som Buddys pappa kan inledningsvis inte känna den Rätta Julandan (han jobbar för att tjäna pengar, imagine that!) och Will Ferrell har ågren över sin oförmåga att passa in.

Och det funkar för all del, mycket tack vare Ferrell som till skillnad från vissa andra skådisar (*host* Adam Sandler) faktiskt kan spela den här typen av storögda, naiva och genomgoda karaktärer utan att framstå som totalt debil. Generellt finns det en bra balans i Buddy där man verkligen känner hur glad han blir när han tror att han ska få träffa Tomten på varuhuset Gimbel’s även om han någonstans i mitten av filmen genomgår en något mystisk regridering till femårsstadiet. Även Zooey Deschanel gör så gott hon kan med den lätt cyniska Jovie, Buddys stora kärlek.

Trots att det alltså var strålande sol utanför fönstret lyckades jag ändå uppamma ett tillräckligt försonande sinnelag för Elf, tack vare Will Ferrell (och lite buteljerad ”julanda”).

Annonser