Det absolut frächaste med Hostage är förtexterna. De är, om inte ett under av visuell estetik (för min del i alla fall), så åtminstone lite poppiga och andas ambition. När filmen väl sätter igång finns det sedan bara en väg att gå och det är nedåt. Hostage är väl egentligen ingen särskilt dålig film, men den är inte heller särskilt bra. Det känns också som åtminstone Bruce Willis och Kevin Pollack är ganska nöjda med att sikta på en popcorn-rulle som ger knappt två timmars lättviktigt underhållning.

Efter en polisinsats som brakat totalt åt skogen (”Jag tar ‘Trötta upptakter’ för 100”) har förhandlaren Jeff Talley dragit sig tillbaka som polismästare in en lugn liten landsortshåla. Hans beslut att aldrig mer försätta sig i en situation där han kan riskera andra människors liv prövas dock hårt när en bilkapning går snett och den lokala polisen helt plötsligt har ett gisslandrama i knät. Den stora frågan är nu om Jeff kommer att palla trycket. Är du en någorlunda van filmtittare tror jag inte att jag behöver avslöja mer…

Genus-o-metern var inte särskilt imponerad av Hostage. Så länge faran inte är över tillåter sig männen att fälla en stilla en glycerintår innan de biter ihop och gör vad de ska göra, det vill säga lösa situationer med våld när meningslöst snackande spelat ut sin roll. Kvinnor och barn tjänar bara sitt syfte som gisslanoffer och tonåriga Jennifer riskerar först och främst att bli uppvaktad av kidnappare med oädla syften innan hon räddas från sin prekära situation av lillebror (!) Tommy.

Filmens absolut tydligaste sensmoral är dock att man ska hålla sig långt ifrån Marily Manson-typer. Killar med långt, stripigt svart hår och svart nagellack är inget annat än mordiska sadistpyromaner. Så nu vet ni…

Annonser