Middlemarch anses vanligen vara en av de riktigt klassiska engelska romanerna med sina djuplodande beskrivningar av livet i en mindre stad, främst genom mycket detaljerade personporträtt av de mest varierande karaktärer. Tidsmässigt ser George Eliot till att tydligt markera perioden (tidigt 1830-tal), exempelvis genom talrika diskussioner kring ”the reform bill” samt jordbrukets utveckling och Humphrey Davy. Så trots vissa lätt komiska karaktärer och situationer här och var är Middlemarch primärt en realistisk roman.

Tonvikten ligger på de olika karaktärernas tankeliv och psykologi och hur de sedan agerar utifrån de premisserna. Eliot lägger ned stor möda på att låta karaktärerna själva fundera fram och tillbaka när de ställs inför ett dilemma och ofta gör hon en poäng av hur de agerar tvärt emot sunt förnuft och logik – det är istället känslor och tillfälliga situationer som styr människors agerande.

Middlemarch är obevekligen fascinerande även om den är i längsta laget och Eliots berättarröst blir lite väl mästrande ibland. Dels beror det på att hon beskriver flera olika karaktärer som befinner sig på flera olika stadier i livet och i samhällets hierarki, dels beror det på den enorma detaljrikedom hon lägger fram rörande människors tankeliv. Framförallt fastnade jag för hennes beskrivningar av doktor Lydgate och Rosamond Vincys vedermödor när de väl gifter sig – inte minst hur Lydgate gräver sig allt djupare ned i skuldträsket. För om vi ska vara realistiska är ju karaktärerna med skavanker så mycket mer intressanta är till exempel de dödspräktiga Mary Garth och Fred Vincy.

Librivoxkvalitet: Majoriteten av avsnitten är inlästa med hyfsad tal- och ljudkvalitet. De övriga tar man sig igenom.