I dagens Sverige blundar polismyndigheten för vissa brott för att lösa andra brott i sitt arbete med kriminella infiltratörer. I dagens Sverige blundar kriminalvården för många av de vägar som används för att smuggla in knark eftersom neddrogade interner är betydligt lättare att handskas med. Kombinera denna dubbelmoral med Ewert Grens, polisen som inte viker en millimeter från det han anser vara rättvisa, och det blir explosiva konsekvenser högt upp i den politiska hierarkin. Att Grens dessutom inser att han måste försöka lära sig leva utan skyddsnäten Annie och Sivan gör honom inte lättare att tas med.

Problemet med att läsa bra författare, oavsett om de skriver deckare eller inte, är ju att man efter ett tag börjar få vissa förväntningar. Därför är jag lite, lite besviken på Tre sekunder. Hittills har Anders Roslund och Börge Hellström producerat böcker som för min del legat i absolut toppklass (Odjuret, Box 21 och Edward Finnegans…) medan de två senaste håller inte riktigt samma kvalitet. Möjligen kan det bero på att jag läst de tre första men lyssnat på de två senaste, kanske lämpar sig Roslund & Helltströms språk mer för läsning än för lyssning?

Språket som jag hittills verkligen gillat känns nu nämligen ganska ojämnt, ibland är liknelser briljanta, ibland är de rätt trötta. Upprepningar görs på ett nära nog ritualistiskt vis och det blir då och då klar prettovarning på det hela. Kontrasteringen av livets fula sidor (lögner, kriminalitet, droger, fängelse) och det vardagstrygga (morgonrufsiga barn, familjefrukostar) blir efter tag tröttsam och förlorar därmed något av sin effektivitet.

Storyn är dock som vanligt riktigt bra och beskriver en verklighet som man i egenskap av genomsnittlig Svensson (förhäver jag mig nu genom att hålla mig själv som norm? Nå, homo mensura!) sällan kommer i kontakt med. Författarparet rör sig som tidigare med lätthet utanför Sveriges gränser och tecknar i sedvanlig ordning porträtt som rör sig i gråzonerna mellan offer och förövare. Det enda som i Tre sekunder är helt otvetydigt är det monumentala hyckleri som man ägnar sig åt från politiskt håll. I sedvanlig ordning kommer det en liten twist på slutet och i likaledes sedvanlig ordning är den kanske inte fullt så överraskande som handlingen velat antyda.

Jag kan inte riktigt komma ihåg hur jag upplevde de tidigare böckerna i detta avseende, men Tre sekunder får tyvärr stora problem med genus-o-metern. Av Mariana Herrmanson ser vi inte mycket och den enda (!) andra kvinnliga gestalten är Sofia. En kvinna vi får veta så lite om att hon snarare framstår som en opersonlig madonna vilken frälser den dubbellevande Piet, än den människa på gott och ont som hon rimligtvis borde vara.

Jag antar att ett mått på mitt halvhärtade engagemang i Tre sekunder kan vara föjande faktum: trots att boken innehåller stora mängder våld och droger (inget sex dock…) blev jag mest upprörd över hur en av karaktärerna vanhelgar biblioteksböcker. Böcker tar man inte sönder! Framförallt inte böcker som inte är ens egna!

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full