Här kommer ett användbart tips till alla som är ute och kör (särskilt ni på amerikanska landsbygden!) och passerar en nedgången besinmack eller motell mitt i ingenstans: STANNA INTE! På så sätt kan vi inte bara undvika en massa onödiga dödsfall, utan också förhoppningsvis filmer som den här. Jag kommer faktiskt, till skillnad från Vacancy, förutsätta att mina läsare besitter intelligens nog att utifrån det ovanstående kunna lista ut den grundläggande handlingen i filmen utan vidare beskrivningar.

Problemet med Vacancy är egentligen inte hantverket eller handlingen i sig, utan primärt att den känns så passé. Det är ingen kärleksfull pastish, innovativ remake eller ens en bokstavstrogen kopia typ Gus Van Sants Psycho — den snor istället hej vilt utan att göra något särskilt med det den snor. Det är som att försöka montera ett nytt chassi på en sliten bil; den nya ytan förtar inte det faktum att sätena är nedsuttna med stickande fjädrar och att klädseln är fläckad med både kaffe och mer onämnbara vätskor.

Dessutom stör jag mig på småsaker: i sedvanlig skräckfilmsordning gör inte Amy ett skapandes grand förutom på slutet, inga initiativ eller ageranden, bara reageranden och David och Amys initialt dåliga förhållande (på gränsen till skilsmässa) tycks inte tjäna något annat syfte än att de, när de stirrar döden i vitögat, ska bli sams och inse att de ju trots allt älskar varandra. Dessutom, det ska föreställa 2007 — köp för tusan en GPS, bilkartor är ju såååå 90-tal.