Eva Dahlgren lyfter i Farfar var rasbiolog fram sin farfar Ossian Dahlgren, botaniker och tillika troende rasbiolog. Problemet är dock diskrepansen mellan biografins utgångspunkt och dess reella innehåll. Dahlgren intresserar sig för sin farfar primärt därför att han skulle ha varit rasbiolog — hon beskriver själv hur hon reagerar med något som liknar fasa när hon för första gången förstår vad farfadern hyste för åsikter. Å andra sidan utgör majoriteten av källorna om Ossian sådant som snarare beskriver honom som person än som forskare och/eller politiskt inriktad.

Framförallt är det förhållandet mellan Ossian och hans fru Greta som framstår som särskilt intressant — egentligen inte som barnbarnet från början framställer det för att farmodern var ganska långt ifrån det ariska ideal som rasbiologerna gillade att framhålla utan på grund av de personer som träder fram genom primärt brev men också beskrivningar från närstående. Greta tycks ha skinn på näsan och man undrar i likhet med författaren hur hon stod ut att leva med en man som själv erkände likheterna mellan sig själv och Jan Malmsjös biskopskaraktär i Fanny och Alexander.

I sista delen tappar författaren bollen ganska rejält enligt min mening när hon försöker att tränga in i dagens genetik och bland annat ställer både sig själv och nutida forskare frågan ”Vilken dom kommer att fällas över dagens forskning om hundra år?” Inte så att ämnet är ointressant i sig självt, men det blir något av ett antiklimax efter den extrema personlighet som uppenbarligen var Ossian Dahlgren.

Annonser