Jag måste erkänna att jag närmade mig Ae Fond Kiss med en viss tveksamhet — mina minnen av tidigare Loach-produkter bestod primärt av filmer som Kes och Ladybird Ladybird vilka knappast med bästa vilja i världen kan kallas för en skrattfester. För mig personifierar Loach brittisk diskbänksrealism, en genre som kan vara briljant i rätt läge men som oftast är tung, tragisk och utan några som helst försonande drag.

Döm min förvåning när jag fick mig presenterad en modern Romeo och Julia (här namnade Casim och Roisin) med fantastiskt väl utvecklade karaktärer in i minsta biroll. Fokus ligger fullt naturligt på Casims pakistanska familj, om hur barnens längtan efter att röra sig utanför kulturens och traditionens ramar hotar att förstöra den familj som de ju i grund och botten älskar. Loach gör det dock inte enkelt för oss genom att förvandla Casims familj till stereotyper. Förstagångsskådespelaren Ahmad Riaz låter till exempel pappa Tariqs sorg och ångest över sonens val flöda fram i en av filmens avgörande scener och tillika förstagångsskådespelerskan Shamshad Akhtars mamma Sadia är nyanserad och kärleksfull samtidigt som hon inte kan släppa de förväntningar hon har på sina barns pliktkänsla.

Men Loach nöjer sig inte med detta utan lägger på ytterligare ett raster med Roisins katolicism som blir en klart problem för de unga tu eftersom hon undervisar på en katolsk skola där lärarna faktiskt inte har frihet att leva precis som de vill. Casim och Roisin har alltså alla odds emot sig men deras kärlekshistoria är porträtterad på ett sådant sätt att man verkligen vill att allt ska lösa sig för dem. Inte heller där ger Loach oss några enkla lösningar.