En lämplig film att se i dessa tider som en hyllning till två stormän. Clint Eastwood, vilken upphöjt kisandet till skön konst och Dennis Hopper, som här i en av sina tidigare filmroller symptomatiskt nog får spela galen. Först tänker man: Fasen, vad Clintan ser ung ut. Sedan: Clintan var ju ändå rätt fräsch för att vara 40 bast. Till sist tänker man: Shit, Clintan är lika gammal då som jag är nu. Om Dennis Hopper tänker man inte riktigt lika mycket eftersom han är med i cirkus två minuter innan han blir skjuten.

Jed Cooper blir tillfångatagen av en lynchmobb och hängd för ett brott han inte begått. Som tittare blir man medveten om Coopers oskuld med en gång eftersom det ju är Eastwood — Clintan kan förvisso stå över lagen men han skulle aldrig med berått mod mörda en 60-åring och sticka med hans boskap. Om han gjorde det skulle han i alla fall inte ljuga om det för lychmobben. Cooper blir dock räddad undan kvävningsdöden och senare rektyterad som marshal för Oklahomaterritoriet för att på laglig väg kunna jaga upp och ställa sina banemän inför rättvisan.

Detta får väl anses vara filmens Vilda Västern i sin prydno — machomän, skottlossning, boskap, glada horor och ärbara änkor. Trots allt finns ändå ett stråk av samhällskritik, Jed blir snart varse att lag och rättvisa inte alltid är samma sak. Hang ‘Em High bereder inte heller tittaren några större tveksamheter om hur man ska uppfatta cirkusen kring domare Fentons hängningar, vilka utförs på löpande band med industriliknande effektivitet.

Jed brottningsmatch mellan vad som är rätt/rättvisa och hans eget hämndbegär gör möjligen att filmen tappar lite i fokus, den är knappast lika andlöst spännande som exempelvis For A Few Dollars More. Exakt vilken funktion Inger Stevens, utrustad med getingmidja och torpedtuttar, ska utgöra blir inte heller helt klart. Allt som allt, en fullkomligt adekvat Western men inte toppklass.