Cranford av Elizabeth Gaskell (Mrs. Gaskell för hennes läsare) är en samling charmiga epistlar från den ultimata lilla engelska landsbygdorten där de residerande kvinnorna (primärt änkor och ungmöer) vill att allt ska vara som det alltid varit och ankomsten av tågtrafik ses som en total katastrof. Stora händelser involverar kattinmundigande av en bit värdefull gammal spets och man håller hårt på konvenansen när det gäller att äta apelsiner. Som vanligt i viktoriansk litteratur spelar pengar en förhållandevis stor roll — man ska helst leva som om man inte hade dem, men när man verkligen inte har dem, då är det illa.

Problemet för min del var dock att jag hade svårt att delta i Cranford-livet på djupet – på ytan kan jag se att många av de olika händelserna är ironiskt beskrivna och menade som humoristiska men jag tyckte helt enkelt inte att det var särskilt roligt. Möjligen beror det på bokens stil, i form av ett antal brev från berättaren Mary Smith till en okänd mottagare, snarare än ett rent deskriptivt narrativ. Den publicerades också intialt som en serie i den av Dickens redigerade tidskriften Household Words.

Jag undrar dock om inte det senare hade fungerat bättre med tanke på att jag är mycket mer förtjust i den senaste BBC-versionen med bland andra Judi Dench som har denna form. En halvdan bok blev därmed en betydligt mer underhållande TV-serie, med avseende på både komedi och tragedi.

Libriovoxkvalitet: Boken är bra inläst av en och samma person.

Annonser