Med tanke på den senaste tidens blåsväder kan man undra om McDonals hade ett finger med i spelet när SVT nyss sände Darling. Företaget framstår nämligen som en förhållandevis schysst och förstående arbetsgivare för de två i princip oanställbara huvudpersonerna. Bernard är förvisso arbetsvillig så det räcker men sticker med sina 61 år av inom jobb som modemförsäljning eller på just McDonalds. Eva vill egentligen inte jobba alls (åtminstone inte på McDonalds) men har inget val inför hot om tvågsförsäljning av bostadsrätten på Gärdet.

Jag måste erkänna att ju mer jag tänker på Darling, desto bättre blir den. Handlingens utveckling från karikatyr/stereotyp (blasé överklass och den patetiske medelålders mannen) till ömsint kompisskap till vemod är väl avvägd. Humorn finns där, framförallt i Evas reaktioner på en verklighet hon som Stureplansbrat aldrig behövt kännas vid tidigare. När hon blir tillsagd att hon inte kan ha privatsamtal under arbetstid blir det spontana svaret ”Men det är ju de som ringer upp mig!”. Arbetsförmedlingen frågar vilkan a-kassa hon tillhör: ”Östermalm!?” De i vissa avseenden omkastade könsrollerna gör även de att filmen känns ganska fräsch. Det är Eva som har ett one-night-stand med Nico och sedan tycker att det räcker så medan han vill mer. Det är Bernard som blir lämnad av sin fru för en yngre man och därmed försatt i en ohållbar ekonomisk situation där förnedringen aldrig är långt borta.

Darling är långt ifrån perfekt. Som vanligt är det åtminstone ett par roller där skådespelandet inte är i toppklass för att uttrycka sig milt. Som en humoristisk eftergift blir delar av handlingen och vissa karaktärer alltför stereotypiska. Och Michelle Meadows är lite väl nollställd när hon ska vara som mest Östermalmig medan Mikael Segerström är lite väl god och positiv. Men den ovan nämnda handlingsprogressionen tar filmen långt och ställer samtidigt intressanta frågor om männskans valfrihet i det lilla formatet.