Många stora tänkare har gett sig på frågan om huruvida människan har en själ och om hon har en, var den i så fall sitter. P.C. Jersilds inlägg i debatten är En levande själ. Huvudpersonen, om man nu kan säga så, är hjärnan Ypsilon som bor i ett laboratorieakvarium. Här deltar han i experiment som varken han eller läsarna inledningsvis blir riktigt på det klara med vad de är till för.

Han och han, förresten, som en del i Ypsilons omvandling från fysisk person till enbart hjärna, öga och ytteröron har forskarna raderat alla minnen från det tidigare livet, varför vi aldrig kan vara riktigt säkra på om Ypsilon ”från början” var en man eller kvinna. Kanske på grund av författarens eget kön, kanske på grund av att jag är heternormativt styrd av Ypsilons dragning till den söta labbassistenten Emma, ser jag i alla fall Ypsilon som en man.

Jag läste den här boken för första gången någon gång i gymnasiet och minns att jag tyckte den var helt fantastisk. Den känslan vill väl inte riktigt infinna sig vid omläsningen men boken har klara kvaliteter. Språket är rakt och enkelt, utan krusiduller. Vill man, kan man utan problem läsa En levande själ som en underhållande berättelse om en hjärnas tankeliv.

Men det finns också i just detta tankeliv möjlighet att gräva djupare, exempelvis tycker jag att boken är en bra beskrivning av hur människor (för jag ser nog Ypsilon som människa trots att han saknar vissa vitala delar) till varje pris upprättar relationer till andra omkring dem, må sedan så vara att dessa andra kan vara en hand eller en annan hjärna.